Det här blogginlägget tillägnas min kära fru Kerstin som under 50 år fostrat mig med kärlek och mycket tålamod.
Några månader innan min hundraårsdag ringde sjuksköterskan Emilia efter ambulans efter att hon vid hembesök såg mig ligga blek och utslagen i sängen. Efter en omfattande undersökning konstaterade den kvinnliga läkaren att jag hade en infektion i en tå som sedan spred sig till skelettet i foten. Tack vare tre fantastiska sjuksköterskor i hemsjukvården med kunskap att sköta om sår och sprida värme till oroliga patienter blev jag äntligen efter nio månader med antibiotika friskförklarad.
Det blev en verklig jubeldag när jag helt lämnat sjukperioden och nu inväntade hundraårsdagen. När dagen, den 11 juli 2025 äntligen var här var det spännande när de körde mig i rullstolen in i färdstjänstbussen. Solen tittade fram och vid ankomsten stod min sons fd fru Jenny och såg glad ut. Det såg ut som hon hade tårar i ögonen och förklarade efteråt att hon blev så rörd när hon såg mig så finklädd.
En av gästerna var Erling, fribaptist. Han höll ett roligt tal där han påminde om “Saftens vänner”, en klubb som han, Bosse och jag bildade efter en bibelkväll i församlingens lilla lokal på Torsgatan.
Det går inte att räkna upp alla gäster. Jag blandar ihop namnen på alla söta barnbarnsbarn. Släktingarna som var där kom från Sunne, Arvika, Göteborg, Kungälv, Bankeryd och Norge. De kom också vänner från Haninge, Småland, Vårgårda, Stockholm, Skåne och Mullsjö.
Höjdpunkten för mig blev när Sofia och David bjöd på sång och musik. Sofia sjöng och spelade min älsklingspsalm skriven av min konfirmationspräst Anders Frostensson: “Guds kärlek är som stranden och som gräset”. Jag fick också mycket vackra blommor och många fina presenter. Ödmjuk, glad och trött kom jag hem och la mig på sängen och bad en bön till Jesus: “Kan jag få några dagar till?”.
Varför bromsade spårvagnsföraren? Det får vi aldrig veta.
Det var den 15 april 1937. Min mamma var med på spårvagnen och slungades ut genom de öppna dörrarna och bröt ryggen. På kvällen ringde det på dörren. När jag försiktigt öppnade stod två poliser utanför och sade. “Din mamma kommer inte hem”. Min syster var 10 år och jag 12 år. Mamma var 46 år.
Nu, den 2 september 2025 är jag 100 år. Sonen Arne. Ett brev till Gud: Jag är så tacksam för min mamma! Trots alla motgångar i livet behöll hon sin glädje att få leva och spred den glädjen till andra.
Här följer några svåra händelser i mammas liv:
Sin första motgång i livet blev hennes mammas död. Min mamma Edith var bara tre år då.
Men värre var att hennes pappa gifte om sig med en kvinna som tyckte illa om mamma. Detta gjorde att Edith flyttade från hemmet redan i tonåren. Hon fick anställning på Cloetta chokladfabrik i Ljungsbro och visade snabbt sin duglighet. Hon stannade där i flera år och blev föreståndare vid en avdelning där flickorna som jobbade där passade på att äta choklad i mängder. Det har mamma berättat. Mamma var gladlynt och lycklig när hon gick med i nykterhetslogen IOGT där hon trivdes att få dansa och leka ringlekar med traktens ungdomar. Hon fick uppleva både svartsjuka och sorg. En pojke tog livet av sig för att mamma inte var kär i honom. Och sorg när hennes bror cyklade ner i kanalen och drunknade.
Efter några år i Ljungsbro flyttade mamma till Siljansnäs i Dalarna där hon fick anställning som hembiträde. Jag har ett foto från den tiden. Mamma var 24 år. Men hon blev så illa behandlad av en elak kyrkoherde att hon rymde därifrån.
Jag vet inte om mamma reste till Stockholm direkt efter den händelsen men hon blev kvar där och tog hembiträdesplatser. Jag har sparat hennes fina betyg från den tiden om hennes duglighet och trofasthet i tjänsten.
Hon var praktiskt lagd och var bra på att sätta upp knepiga gardinuppsättningar som ingen av de fina fruarna kunde. Hon tog städjobb i trappuppgångar och skurade golv. Allt detta tog slut när mamma träffade pappa.
Pappa hade varit inskriven som fänrik vid Västernorrlands regemente i Sollefteå. Han var duktig och fick fina betyg som jag har sparat. Han började i Korpralutbildning. Men problem med sprit satte punkt och han hade inget annat att välja på än att resa hem till sin hemort Stockholm. Det var då som han anlände till Huvudsta, norr om Stockholm och fick plats i ett bageri. Där kallades han “Den vackre bagaren”. Mamma berättade aldrig hur hon träffade Den vackre bagaren. Men hon blev så småningom gravid och gifte sig med pappa borgerligt i S:t Matteus församling den 30 mars 1925.
Efter några år som gifta blev mamma utsatt för en fruktansvärd händelse då två poliser klev in på verkstaden i pappas skomakeri förbi min mamma och grep tag i pappa och försvann ut genom dörren. Allt gick så fort. Han skulle bli borta i tio månader, som han dömdes till efter att ha “närmat sig” skolflickor. Misstänkta mammor hade anmält pappa. Tomma ölflaskor på golvet vittnade om oreda. Nu fick mamma väldigt svårt att förklara för kunderna varför deras inlämnade skor inte var klara och var fanns skomakaren?
Efter avtjänat fängelsestraff flyttade pappa sin verkstad från Hälsingegatan i Vasastan till Nybrogatan på Östermalm. Gud måste varit med om flytten. Det kom många nyfikna som var glada att en skomakare öppnat ett skomakeri. En del kunder kom från Frälsningsarméns högkvarter runt hörnet. Pappa fick många kunder och mycket arbete. Mamma blev tvungen att hjälpa till med diverse saker.
Den 15 april 1937, sent på eftermiddagen efter en slitsam dag på verkstaden packade mamma ner skor i en kasse som hon skulle ta med sig till kunder i närområdet till bostaden på Torsgatan. Hon kände sig väldigt trött när hon gick på spårvagnen på väg hem. Vagnen som redan var full med folk hade öppna dörrar. Mamma ställde sig närmast dörrarna. När spårvagnen närmade sig hållplatsen vid S:t Eriksplan där mamma skulle gå av, gjorde föraren en hastig inbromsning och då kastades mamma ut på gatan och bröt ryggen. Efter nästan ett års sjukhusvistelse kom mamma hem till sin lilla enrumslägenhet i gårdshuset, förlamad i underkroppen. Där skulle mamma få tillbringa sina trettio resterande år i livet. Det betydde inte att mamma bara satt still. Tvärtom. Eftersom underkroppen var förlamad kunde hon inte gå utan att stödja sig på en träbock. För övrigt var hon frisk. Det mesta kunde hon göra sittande. Mamma lagade mat, diskade och bakade. På kökssoffan löste hon korsord och broderade dukar som var hennes hobby. För övrigt tittade hon ut på en asfalterad gård med en piskställning utanför. Högt ovan taken svepte solen snabbt förbi på väg mot nästa gård.
Pappas alkoholproblem skapade en ständig oro hos mamma ända fram till hans död, då äntligen mamma fick åtta lugna år, att vila utan bekymmer.
Några dagar innan mamma åkte till sjukhuset för att dö kom en duva in på gården som för att säga adjö. Mamma kände sig lycklig. Hon tänkte på sina barn som alltid varit så snälla och duvan tog farväl, för att sedan flyga upp mot taken mot en frihet som snart väntade mamma.
Min pappa hade en tuff uppväxt. Farfar var väldigt sträng och blev så arg på pappa att han slängde ner honom i trappan från tredje våningen. Pappa hade en äldre bror som steg upp på en stol och tog ner en flaska sprit som de drack av. Båda bröderna blev alkoholister.
Faster Nora
Men de hade en syster. Hon hette Nora och var liksom sin mamma lik sin farmor. En varmt troende människa. Ett stort tack som hon säkert aldrig fick höra i livet. Det var hon som satt vid pappas dödsbädd och med sina böner förde honom till himmelen. Faster Nora har berättat att pappa lyfte sina händer mot taket och såg överlycklig ut. Han hade sett in i himlen, innan armarna sjönk ned i sängen innan hans sista andetag. Efter många år i Stockholm flyttade faster Nora från Skåne och bosatte sig i Kristianstad. Hon levde över sin nittioårsdag. Hon ligger begravd i Kristianstad.
Min farmor var väldigt ung när farfar som blev gammal dog. Då flyttade farmor till sin födelseort Linderöd i Skåne och därifrån har jag minnen från barndomen då min syster och jag fick vara hos farmor under flera somrar.
Minnen av föräldrarna dör aldrig. De lyckliga åren som barn då min syster Ruth och jag upplevde en harmonisk tid. Jag har inget minne av bråk eller svordomar. Våra föräldrar var alltid snälla och stillsamma och pappa var rolig när han berättade historier. Ett mycket kärt minne från senare tid var när pappa tog ledigt från verkstaden hela juli månad. Han tog med sig mamma till sin stuga i Mjölby i Östergötland. Det bästa var när mamma kom hem. Jag har aldrig sett mamma så glad som när hon fick sätta sig på kökssoffan igen!
Gustav Vasa folkskola
På hösten 1932 var det första gången som jag såg den stora skolgården och det sista skolhuset och på våren 1940 var det sista gången jag gick ut i från området, på väg ut i livet. Inne i klassrummet hände inget som var särskilt roligt. Under nästan åtta år satt jag bara och lyssnade och lyssnade och blev avbruten ibland för att skriva och räkna. Vad kom
Till roliga minnen hörde Luciamorgnarna när vi alla barn stod uppställda i den stora trappan upp mot huvudentrén och såg Lucia med sina tärnor som sjöng de välkända sångerna. Det sista året spelade jag klarinett och lärde mig spela Luciasången utantill. Jag spelade teater, kom med i en sångkör, blev elitgymnast och hade uppvisning i gymnastiksalen. Jag klarade även magisterexamen i simning och silvermärket i allmän idrott. Det minns jag särskilt, för att överläkaren Frida Härner knackade på i skolsalen och gick fram till min bänk och överlämnade märket under applåder.
En musikhistoria
Detta handlar om när jag prövade att komma med i skolans blåsorkester. Jag satt i korridoren utanför musikrummet och väntade på min tur. Grabbar kom ut, en och en, med olika musikinstrument i händerna. Det tog tid. Medan jag satt där såg jag i min fantasi Lois Armstrong spela trumpet och Glenn Miller som glänste med sitt vackra trombonspel. Jag vaknade hastigt ur mina drömmar av att musikläraren viftade med en järnpinne framför ögonen, samtidigt som han sa att alla instrument tagit slut. “Det här är det enda som blev kvar. Du får spela triangel, tills något instrument blir ledigt.” Och så började min musikkarriär.
Jag kom med i skolans blåsorkester och spelade på triangeln eller cymbaler när vi marscherade på Karlbergsvägen framför alla skolklasser till Gustav Vasa kyrka på avslutningsdagen.
Än idag kan jag se den äldre musikledaren svänga med sin promenadkäpp framför den långa randen av skolbarn. Han låtsades nog att han gick framför vaktparaden. Att jag fick spela klarinett det sista året var inget som jag själv önskade. Mina tänder var ett hinder för att spela trumpet, sa musikläraren.
Att spela i orkestern och tåga in på Stockholms stadion klädd i vita långbyxor på nationaldagen i ett strålande försommarväder…. Jag glömmer aldrig de goda köttbullarna med den goda gräddsåsen som hela orkestern bjöds på efteråt, på restaurang Östermalmskällaren.
Ett tråkigt skolminne
Jag hade gjort något bus som jag tyvärr inte kommer ihåg. Däremot minns jag det fruktansvärda straffet. Den stränga lärarinnan tog mig i överarmen och öppnade dörren till flickornas omklädningsrum intill gymnastiksalen och föste in mig bland skrattande flickor som flinade åt mig. Det var värre straff än stryk.
Skolgården
Ett av mina barnbarn frågade mig en dag om jag hade sportlov när jag gick i skolan. Jo, det hade vi, svarade jag. Men det kallades för skurlov. Varför det? Därför att skolan skulle skuras. Det gjordes av duktiga arbetssamma kvinnor som skrubbade skolsalar och trappor med såpa. Ett rengöringsmedel som luktade så gott, så jag kan än idag känna den goda lukten.
Vad gjorde vi på rasterna? Minns att det satt en skylt på en vägg där det stod att bollspel var förbjudet. Fick ni inte spela fotboll?, frågade mitt barnbarn, som själv älskar att spela fotboll. På våren hoppade flickorna hage och hopprep och vi pojkar spelade kula och slogs som pojkar brukar göra. Och på vintern hade vi snöbollskrig. Vi kastade snöboll på flickorna. På 30-talet kom det en ny “fluga” från Amerika som spred sig snabbt till skolgården. Den kallades för Jojo och var en trissa med ett snöre. Jag minns att de som var skickliga på detta fenomen samlade en skara av intresserade skolkamrater runt sig.
Min mamma tillhörde de där arbetsamma kvinnorna som städade överallt, medan vi andra skräpade ner. Bland annat gick hon upp tidigt på morgnarna för att städa trappuppgångar i hyreshus. Hon ville alltid hinna undan innan hyresgästerna öppnade sina dörrar för att gå till sina viktiga jobb. Att städa var inte något “viktigt” arbete. Det var ett sådant tillfälle när mamma städade fem trappor upp i gathuset där de “finaste” bodde, som hon inte hann iväg. Mannen som kom ut genom en dörr började prata med mamma som avskydde att prata med okända. Han berättade att han var verkmästare och kunde erbjuda mig ett arbete. Men jag måste börja så fort jag kunde. Mamma blev jag och vände sig till skolans överlärare för att ansöka om ett tillstånd att jag fick sluta skolan tidigare. Eftersom hon var en gammal snäll tant, svarade hon att det skulle gå bra. Men jag måste gå på aftonskolan några kvällar i veckan.
Den första april 1940 kl 6.30 stod jag på St:Eriksplan och väntade på spårvagn 4 som skulle ta mig till Rosenlundsgatan på Södermalm., för att börja mitt första arbete. Där låg en stor fabriksbyggnad som tillverkade bland annat hissar. Firman hette Luth & Rosén men bytte senare namn till ASEA.
Efter tre år där fick jag följa med till Södersjukhuset som hjälpmontör. Namnet Luth & Rosén kunde man ofta se i Stockholms hissar. Sjukhuset invigdes 1944.
Hassela
När det kommit ut i församlingen att Kerstin och jag hade börjat ha sällskap (som det hette på den tiden) oroade sig en del eftersom jag var betydligt äldre. Några av Kerstins jämnåriga som i all välmening ville bromsa kärlekens framfart tyckte att det var bra om vi kunde skilja på oss en tid. Och det passade bra, eftersom Kerstin skulle göra sin praktiktjänst i Hälsingland medan jag måste stanna hemma och “tjura”.
Det fanns flera som engagerade sig. Bland annat kom ett erbjudande från en kvinna som jag kände från min vegiterianska period - att åka till Italien. Dock inte med henne utan med hennes dotter Ann-Catrin, en biblotekarie som tyckte synd om mig och ville trösta mig med en resa. Men före italienresan hände detta, att längtan till Kerstin blev för stark och det resulterade i ett djärvt beslut: Jag måste dit. Att dra till Hälsingland är ett talesätt och så fick det bli. Det låg spänning i luften eftersom min utflykt måste vara hemlig för Kerstins föräldrar, som än så länge hoppades på att Kerstins känslor för mig skulle svalna. Resan dit var problemfri, men hemresan dramatisk. Mitt i natten den 1:a advent körde Kerstin mig från Hassela flera mil på glashala vägar i en gammal folkvagn, till tåget i Hudiksvall. Efter den dramatiska färden vände Kerstin om och körde den långa farliga vägen tillbaka till Hassela, där hon nästa förmiddag skulle leda, predika och sjunga i Gudstjänsten i det lilla baptistkapellet. Samma söndag smög jag mig in i vår lilla kyrkolokal på Torsgatan i Stockholm för att fira Gudstjänst, och hoppades att ingen skulle se på mina smala ögon och bleka hy att jag varit på en nattlig utflykt. Långt senare berättade mig svärfar att jag hade sett ut som en ledsen hund vid det tillfället.
Italien
Efter min hemliga utflykt till Hassela hände snabbt oväntade saker. Det bar av till Italien med Ann-Catrin. Hon ville till Rom och tyckte nog det hade varit tråkigt att resa ensam. Det blev en glad överraskning för en “tjurig” gubbe. Hon kunde italienska och det var intressant att lyssna på henne vid restaurangbesök, när hon beställde maten.
Vi bodde på samma hotell men olika våningar och rum. Hon längtade efter sin sydamerikanska pojkvän och jag till min Stockholmstjej. På juldagen firade vi mässa i den fullsatta st: peterskyrkan och såg och hörde påven predika. Nästkommande söndag stod vi och spanade upp mot ett fönster, högt uppe i Vatikanen och väntade tillsammans med tusentals romare att påven skulle visa sig. Fönstret öppnades och påven uttalade några ord innan han sträckte ut sina händer för att be om välsignelse över oss.
Ann-Catrin var min personliga guide som visade mig Michelangelos berömda takmålningar i sixtinska kapellet i Vatikanen. Målningar om Guds skapelsehistoria. Vi besökte också Coloseum där kristna martyrer hade offrat sina liv. De sista minnena jag packade med hem på tågresan var två “jordiska” händelser från Roms innerstad. Den första: Lyckan att åka spårvagn. Den andra: Hur plågsamt det var att leta efter en toalett.
I skrivande stund sitter jag och spelar en cd-skiva med gamla fina läsarsånger från 70-talet. Det är mitt jubileumsdecennium. Då fyllde jag 50 och då gifte jag mig. Då föddes även mina barn, Emil och Sofia. Vid den tiden kom jag att tänka på en händelse jag var med om strax efter min omvändelse, då jag en natt fick besök av den helige Ande som fyllde mig med en obeskrivlig glädje som jag aldrig känt tidigare. Jag blev så uppfylld så jag var helt klarvaken i flera timmar. När jag lyssnar till dessa gamla sånger (hela kyrkan sjunger, m fl) kan jag känna en liknande värme och glädje idag. När jag nu snart fyller 95 år, förstår jag att min tid här på jorden håller på att rinna ut. Och då är det underbart att spela “Hela kyrkan sjunger-kören” som sjunger “O, tänk att en gång vara där, vara där, vara där. O, tänk att en gång vara där”.
På Rörstrandsgatan låg biografen Athena i hörnan en gång i tiden. Det var en liten kvartersbiograf dit man gick för att se gamla svenska filmer. Besökarna var äldre människor, de flesta ensamma, som lämnade kökssoffan drygt en timme för att få lite sällskap och skratta åt Tor Modén och Fridolf Rhydin. De hade inte långt att gå eftersom de bodde i närheten. Varken tv eller tv-soffa fanns ännu inte. Det var säkert bra för människorna att komma ut lite än att bara sitta hemma. De sista åren köpte skådespelaren Birger Malmsten och en kollega till honom biografen. De stod i foajén och rev biljetter och i kassan satt den vackra fotomodellen Hjordis som var gift med Malmsten. Nu är huset rivet.
Cykelaffären
Jag stod ensam en kväll då affärerna var stängda utanför Ingvar Ericssons cykelaffär, som låg snett över gatan, där jag bodde på Torsgatan. Många gamla minnen från ungdomsåren dök upp. Naturligtvis var cykelaffären borta, men för mig fanns den kvar. Jag stirrade mot fönstret och såg den gamle stjärncyklisten Ingvar Ericsson stå där inne bland många cyklar. Han övertalade mig att köpa en cykel. Det blev en Monark till slut eftersom en Cresentcykel var dyrare. Det var min första cykel och jag var glad och stolt för att jag hade betalt den själv för mina första lönepengar. På den cyklade jag runt under min korta semester tillsammans med Åke och en annan kompis. Runt Dalarna och ner till Göteborg och Liseberg, där en flicka vid chokladhjulet upptäckte att jag var en “utböling” (som man sa på den tiden) och ropade halvhögt: “Jag hör att det är Stockholmare här!”. Jag blev nästan chockad för jag visste inte om att jag hade en dialekt. Året var 1941. Det var krigsår år bilarna på vägarna minskade och cyklarna kom fram.
Det blev populärt med cykeltävlingar mitt i stan. Jag och kompisarna var ofta närvarande vid Sofialoppet och Karlbergsloppet. Ingvar Ericsson vann flera av tävlingarna där. En tävling var viktigare än de övriga: Mälaren runt. Den pågick i flera dagar. Där vann Sven Johansson, som kallades “Svengis” på grund av hans sätt att svänga cykeln i loppet. Tråkigt nog gick det senare inte så bra för honom. Han öppnade en cykelaffär, men fick för många så kallade vänner som ville bjuda sin idol på alkohol. Det blev slutet med affären och “vännerna” försvann. Några år senare, på väg till jobbet en tidig morgon, såg jag “Svengis” sovande på en soffa vid Odenplan.
Jag lämnade cykelaffären och gick långsamt nerför Torsgatan. Jag fick då se skylten “DIF, Djurgårdens träningslokal”. Där satt jag som pojke och såg boxaren Olle Tandberg hoppa hopprep. När han hade hoppat färdigt blev han Europamästare i tungviktsboxning för amatörer 1937. Han deltog också i OS 1936. Jag vände om och gick hem och tänkte att jag hellre hade blivit tävlingscyklist än boxare.
Systrarna Anderssons hembageri
Min kompis Åke från Tomtebogatan och jag brukade avbryta vår vandring i våra barndomskvarter i Vasastan med att gå in på systrarna Anderssons konditori på Karlbergsvägen för att vila och ta en kopp kaffe. Jag tittade på skylten smakade på orden som doftade kanelbullar och vetelängder. När jag var barn brukade mamma skicka mig hit för att handla någon god kaffelängd. Det var bageri på den tiden och det doftade så gott, så fort man gläntade lite på dörren in. Det var en lång glasdisk, fullt med nybakat. De två systrarna som ägde bageriet var så vänliga och rätt som det var öppnades en dörr från bageriet och det doftade ännu mera gott. Det var bagaren i ett vitt förkläde. Han log mot mig, stängde snabbt dörren för att hämta en ny omgång färska bullar och kakor.
Nu var bageriet borta. Jag frågade den unga flickan som serverade kaffet om hon visste något om systrarna Andersson. Men hon skakade bara på huvudet. De verkade bara ha behållt namnet kvar på den bleka skylten utanför: “Systrarna Anderssons hembageri”. Vi reste oss från den slitna gamla skinnsoffan som säkert stått där sedan systrarnas tid. Vi gick ut på Birkagatan.
Filadelfia
Vi står utanför den stora Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Min gamla faster tog med mig och min syster Ruth dit som barn. Minns att det var mycket att titta på under Gudstjänstens gång, tex alla farbröder som satt på gubbhyllan, som det kallades, strax intill talarstolen. Det är roligt att minnas de som framträdde där uppe: Lewi Pethrus, Sven Lidman och pipskägget som guppade på hakan samt storsångaren Einar Ekberg.
Fred Astaire
Jag är tjurig. Jag går några meter bakom föräldrarna, som är ute på söndagspromenad. Hade blivit helt fascinerad av Fred Astair och Ginger Rogers som sjöng och steppade i flera musikfilmer som gick på biograferna på 30 och 40-talet. De flög fram i luften så lätt som ballonger, till underbar musik. Ja, det var ju Fred som steppade och jag ville så gärna likna honom. Men det går ju inte att steppa utan tåjärn och klackjärn och dessa köpte jag själv och tog för givet att min far, som är skomakare skulle sätta fast tärnen (?) på mina skor. Min förvåning blev stor när pappa och mamma vägrade: “Aldrig i livet! Vad är det för dumheter? Det kan bli repor i golvet!”. Kanske hjälpte det att tjura? För jag ser mig själv som Fred Astair öva på ett stepsolo på tamburgolvet. Och det hjälpte. Pappa satte fast steppjärnen på skorna.
Casino
En lördagskväll bestämde min kompis Nisse och jag oss för att gå på revy. Vi kände ett behov av skratt efter veckans arbete. Vi hittade till Casino, en liten teater som låg på Bryggaregatan i Klarakvarteren. Redan entrén var rolig och spännande. För att komma dit fick man gå in på gården och kliva över några plankor för att komma till gårdshuset. Kulörta lyktor lyste upp gården i kvällsmörkret. Vi fick bra platser på den lilla balkongen, en trappa upp. Därifrån kunde vi se scenen rakt nedanför och vi kom väldigt nära knasarna Berhard, Lindstedt och Lindqvist. Namnet på revyn var Crazy (?) och den var verkligen rolig. Vi skrattade båda och trivdes gott. Plötsligt hände det oväntade. Jag fick en hand på min axel och när jag vände mig om såg jag rakt i ögonen på en vaktmästare som tyst och vänligt sa: “Ni får inte skratta för högt, ni stör!”. Vårt skratt kom av sig men det blev ändå lite skratt över som vi kunde ta med oss hem och det räckte till måndagsmorgonen.
Lördagssabotören
För länge sedan härjade en yngre man i Stockholm för att sätta skräck i invånarna. Många blev rädda för vad som kunde hända på lördagskvällen. Men de flesta var nyfikna var det skulle smälla. Han kallades för “Lördagssabotören”. Lördag efter lördag exploderade en laddning någonstans i stan. Ännu hade ingen människa blivit skadad men det var en tid då alla som befann sig utomhus var på sin vakt, särskilt på lördagskvällar. Var skulle det smälla ikväll? En vardagskväll när jag stod högst upp i en trappuppgång någonstans på Tomtebogatan och kramade en flicka, bröts den sköna tystnaden av att porten där nere slogs upp och det hördes ända upp till vindstrappan. Hastiga steg närmade sig oss och plötsligt lyste någon med ett sken ifrån en ficklampa rakt i våra ansikten. Något förvånande fick vi se två poliser med schäferhund, som började skälla innan han nosade på mig. “Åh, förlåt!”, sa den ene polisen och ryckte i kopplet så att hunden drogs tillbaks när polisen förstod sammanhanget. Utanför stod en grupp barn, som blivit nyfikna när de sett oss gå in i porten. Till slut blev sabbotören gripen i närheten av stadsbiblioteket vid Observsatorielunden. Det kom fram att den skyldige var en ung man som var duktig i kemi och fysik i skolan och väldigt intresserad av experiment. Efter fängelsevistelse gick det bra för honom. Det kunde inträffa fler gåtfulla brott som aldrig klarades upp. På centralstationen kom det in en man som gick direkt fram till kassan och sa att han skulle hämta dagskassan. Eftersom han hade en järnvägsmössa var det ingen som misstänkte något brottsligt. Sedan den dagen har ingen sett honom, eller de tio tusen kronor som låg i skrinet.
Från kronprinsessan Ingrid till Krister Pettersson
Den första människa jag hörde talas om som en känd person som alla kände till var prinsessan Ingrid. Det var 1935 och jag var tio år när mamma tog min syster Ruth, 8 år i handen och vi med raska steg gick mot Odenplan. Jag kom lite efter för att jag hade nya sandaler som hon köpt på Oscaria, där skorna var billigare. De var lite för stora för att jag skulle växa i dem, sa mamma. Jag minns så väl den soliga majdagen då vi stod bland en massa folk för att få se en skymt av det danska prinsparet som vinkade glatt när de for förbi. De satt i en öppen vagn och färdades snabbt österut på Karlbergsvägen och de försvann lika fort som de kom. Och vi vanliga människor vandrade hem men vi hade inte lika bråttom.
Ja, många skor och sandaler har jag slitit ut sen prinsessan Ingrid gifte sig och många så kallade kändisar har jag sett på nära håll genom åren: sportidoler, politiker, sångare, skådespelare och amerikanska filmstjärnor som besökte filmpremiärer på biografen Rigolette på Kungsgatan. Vår nuvarande kung, Karl den 16:e Gustav stod med sina kompisar (han var ung kronprins då) utanför biografen Röda kvarn, för att se “Invandrarna”.
Vilhelm Moberg mötte jag på Odengatan. Astrid Lindgren gick ofta förbi vår port på Torsgatan på väg hem till sin bostad på Dalagatan. Och Sven Lidman, författare och predikant slank ofta ner i Tunnelbanan vid S:t Eriksplan osv. Ett kärt minne från mina pojkår i hemmet lyser igenom alla andra minnen: Jag gick med pappa på Odengatan då han petade på mig och viskade: “Där går Otto Olsson!”. Det var på nära håll vi såg honom. Kompositören till “Advent” och organisten i Gustav Vasa kyrkan slank in på “Runan”, en restaurang på Dalagatan. “Han sitter alltid vid samma bord”, sa pappa som själv var en trogen gäst på Runan. Att han kände till Otto Olsson så väl berodde på att vi hade en orgel hemma som pappa brukade spela på. Han var också körsångare i sin ungdom. Idag är de flesta bortglömda. Många är döda. Den allra sista sk kändis i detta fall en ökänd, som jag mötte på gatan innan jag och Kerstin flyttade till Bankeryd i småland var den misstänkte Palmemördaren Krister Pettersson. Jag känner mig priviligerad som fick födas och växa upp i Sveriges huvudstad Stockholm, i närheten av så många människor. En del kända, de flesta okända. Den kände pastorn och sångförfattaren Allan Törnberg skriver i en sång: “När alla andra namn en gång förbleknat står dock namnet Jesus kvar”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar