Då vet vi det, sa fru Åberg.
Mjölkcentralen brinner
"Ja, då vet vi det", sa fru Åberg på kvällarna när hon reste sig för att gå hem. Hon brukade titta in till mamma efter jobbet för att prata en liten stund. Hon bodde ensam med sina två döttrar i gårdshuset, men när flickorna växte upp och tjänade pengar, flyttade de till det finare gathuset med fönster åt gatan. Kanske var där ett rum större. Ofta var det inget som hänt annat än det vanliga om solsken och regn eller om en granne som spelat för högt. Hon jobbade på mjölkcentralen längre ner på gatan. Det var aldrig någon som frågade vad hon gjorde där, men jag tror att hon diskade mjölkflaskor.
Men en kall vinterdag hände något. Den 8 februari 1937 öppnade en orolig tant sitt fönster åt bakgården där vi, några ungar höll till, och ropade: "Mjölkcentralen brinner!". Vi rusade ut på Torsgatan och ner mot Odengatan. Brandbilar tjöt. Ambulanser trumpetade att "här var det bråttom". Längre ner mot Vasaparken välde det ut tjocka rökmoln upp i skyn. Vi sprang ner mot röken men blev stoppade av ett rep, som vi inte vågade krypa under. För det stod en polis i vägen. Besvikna lufsade vi hem till vår gård. Senare berättade ett ögonvittne om dramatiska sekunder uppe på taket. Det hade börjat brinna på en övervåning. En brandman stod på taket och spolade vatten och plötsligt halkade han och föll ner mot den isiga takrännan där han hängde med händerna men orkade inte länge utan föll rakt ner på den hårda marken, mot en säker död, precis före räddningsstegen kom. Dagen efter kom fru Åberg på kvällen och satt lite längre än vanligt på grund av den hemska olyckan och avslutade besöket: "Då vet vi det!" och gick hem över gården till gathuset.
Torsgatan 42
Året var 1925 då jag, Frifolf Arne kom till världen. Radiotjänst startade och Sven Jerring sände sin första "Barnens brevlåda" och en liter mjölk kostade 24 öre. Om det stod några nyfikna utanför porten på Torsgatan 42 i Vasastan i Stockholm en snöig februaridag 1926 och glodde på gubbarna som kom och drog en släde med ett litet flyttlass, måste de undrat varför de lastade av en orgel? Kunde det vara en kantor, som flyttade in? Nej, det var en skomakarmästare, som hette Karl Efraim Emanuel Niklasson. Han var min pappa. Jag var 7 månader. Min syster Ruth kom året därpå.
Torsgatan är en lång och bred bussgata som börjar nere vid Norra Bantorget. Den sträcker sig ända bort till Norra Stationsgatan. Vasastaden börjar på norra sidan Odengatan. En Stadsdel som började byggas i början på 1900-talet då den ökade befolkningen måste få bostäder. Det byggdes på gärden med trädgårdsmästarodlingar. Vårt hus ligger i kvarteret Liljan, en påminnelse om den tiden.
Mamma och pappa hade köpt en liten lägenhet i HSB. Ett rum och kök. Det var två hus. Ett gathus med fem trappor och ett gårdshus med fyra. Båda husen saknade hiss. För vår del gjorde det inget eftersom vi bodde på bottenvåningen. Huset var nytt. Att orgeln hängde på flyttkärran berodde på att pappa tidigare i livet träffade en troende flicka, som han blev väldigt förälskad i. Han köpte orgeln och lärde sig spela efter noter, för han var begåvad och imponerade på flickan. Det gav resultat och hon blev kär. En fästman, som kunde spela orgel och dessutom sjöng vackert kunde man inte missa! Men en viktig sak fattades. Han måste bli frälst! Och eftersom han länge kämpat med sitt spritbegär kom denna uppmaning lägligt. I sin ensamhet böjde han sina knän vid sin enkla ungkarlssäng, som knarrade till bara man tittade på den. Han bad och ropade till Gud: "Ta bort min längtan efter sprit och förlåt mig all min synd och låt mig få Anna-Lisa till min fru! Så hette den frälsta flickan från Filadelfiakyrkan. Och medan han bad hade hon stått utanför dörren och ringt på dörrklockan, som han inte hörde. Karl reste sig upp, sträckte på sig och kände en underbar frid i sitt inre. Men Anna-Lisa kände oro eftersom han inte öppnade dörren. Tänk om han hade druckit och inte vågade öppna? Det såg lovande ut. Nu tyckte Anna-Lisa att Karl borde döpas också och det hade han ingenting emot. Hans syster Nora och mamma blev också döpta som vuxna och de båda satt förstås på första bänken i Filadelfiakyrkan på Sveavägen 45, vars första föreståndare var Lewi Pethrus. Församlingen hade bildats 1911 i en lokal på Uppsalagatan 11 (nuvarande Gästrikegatan). Glädjen visste inga gränser i kvällsmötet när Karl Niklasson bekände sin tro på Jesus Kristus och sedan steg ner i dopgraven. Den gladaste var Anna-Lisa! Mer vet inte jag. Ingen har berättat. Det enda jag vet är att min pappa inte kunde hålla sitt löfte om nykterhet. Förlovningen bröts. Anna-Lisa försvann. Men orgeln blev kvar och överlevde pappa i många år innan den skänktes bort.
Barndomen
Vi bodde i gårdshuset. I gathuset bodde det lite finare folk. Kontorsmänniskor och tjänstemän. Husen bestod av 88 lägenheter. Vi hade tre gårdar att leka på. Men de var nog inte avsedda för barn. En framgård med soptunnor och en med piskställning där man piskade och borstade mattor precis utanför vårt fönster. Någon mörk kväll kom det en elak gubbe från gathuset och drog mattställningen längre åt vårt fönster. Bakgården hade två piskställningar. Gårdarna var viktiga för oss barn som var många.
Hemma hos mig fanns inte mycket mer än ett fiaspel, ett par, tre böcker och någon veckotidning som mamma fått av en tant. Mamma fick ganska mycket kläder av de fina damer hon jobbade som hembiträde hos. Jag tror att pappa aldrig köpte några kläder. Han gick i apotekarens eller byråchefens byxor. Söndagarna som barn var de lyckligaste dagarna, då pappa var nykter. Då vilade helgstämning. Mamma gjorde så goda oxrullader. Det första min syster Ruth ofta sa när hon kom hem var: "Vad blir det för efterrätt?". Syltade päron och vispad grädde var en favorit. På torsdagar fick vi alltid ärtsoppa, fläsk och pannkakor, samtidigt som vi lyssnade på Barnens brevlåda. Mamma var för övrigt bra på att baka och hon fick ofta beröm för hennes goda kakor. Finska pinnar och Spritskransar var något av det hon bakade.
Pappa låg länge kvar i kökssoffan på söndagarna och läste Stockholmstidningen. Så fick han kaffe på bordet intill. Han halvsatt och sträckte sig efter socker och grädde, sen efter kaffet la han in en pris snus under överläppen eller tände sin pipa. Mamma drack också kaffe, som hon hällde upp på ett fat, som hon blåste på för att det var varmt. De pratade och skrattade och ibland läste pappa högt från tidningens söndagsbilaga. Vi försökte tillsammans lösa rebusen, som alltid fanns med. Under en period läste pappa en följetong i "Folket i bild". Jag minns att det var berättelser av Moa Martinsson och Vilhelm Moberg. All läsning skedde från kökssoffan. När klockan blev elva knäpptes radion på. Då gick min syster och jag in i rummet, för då ville båda föräldrarna höra Gudstjänsten. Omtyckta predikanter var kommendören vid Frälsningsarmén, Karl Larsson och domprosten och skalden Nils Bolander, som senare blev biskop i Lund. En del söndagar kom tant Emelie in på besök, direkt efter högmässan hon besökt, för att berätta om den fantastiska predikan hon hade hört, av en präst som hon älskade. Plötsligt kom mamma från köket och ropade: "Fridolf! Vill du gå ner till gasverket och köpa ett par poletter? Gasen är slut, jag har glömt att köpa det". Gaspoletterna fanns i en automat, som hängde på väggen utanför mjölkaffären, på gasverket, längre ner på Torsgatan.
"Får Gullan komma ut?", frågade Gun och Ingrid när jag öppnade dörren. Det var min syster Ruth, som de kallade Gullan. Jag vet inte varför. Kanske för att hon såg gullig ut med sitt långa lockiga hår. Det var alltid frågan om att komma ut. Ingen av husets barn gick in till varandra. Förresten, vad skulle vi göra inne? Vi lekte ute på våra tre gårdar med bollar, stenkulor, hopprep och fantasi. En stor överraskning inträffade när Ulla-Britts föräldrar en gång bjöd alla husets barn på julgransplundring. Då lekte vi en lek som hette Ryska posten. Det var första gången jag pussade en flicka. Det var Ulla-Britt. Hennes far var bagare och de hade en motorbåt. En gång bjöd de alla ungar som fick plats på en utflykt med båten. Jag minns inte var vi for. Ulla-Britts snälla pappa dog tidigt på grund av allt mjöldamm i sina lungor. Det var synd om dottern, som var enda barnet, eftersom jag tror att hennes glada mamma inte heller blev gammal. Både Gun och Ingrid var begåvade. De läste vidare och Gun var husets första student. Hennes pappa jobbade på mjölkcentralen. Mamman dog tidigt i blödande magsår. Själv flyttade Gun till landet och gifte sig med en bonde.
I vår familj var det aldrig någon som kramade om varandra. Mamma och pappa tog inte i oss och de fick inte någon kram av oss. Kanske om det var något särskilt som hänt. Men Ulla-Britts föräldrar kan jag tänka mig var annorlunda. I gathuset bodde ett brödrapar, som var min mammas favoriter. "Se på Lars och Bertil, hur lydiga de är!", hörde jag ofta. "De kommer alltid när man ropar". De var flitiga i skolan också. Tror att de tog realen. Det gjorde inte Arne eller jag. Vi busade istället. Vi satt fast björntråd utanför fönstret till en äldre kille, som vi visste var frälsningssoldat. Han bodde åt bakgården. Vi passade på i kvällsmörkret att gnida harts på tråden. Det orsakade en gnällig fiolton. Det lyste i hans fönster, så vi visste att han var hemma. Efter en lång stund öppnades gårdsdörren med hast och den utsatte hyresgästen kom fram och låtsades vara upprörd innan han skrattade och började berätta om sina små bus i tidigare år. Arne försvann snabbt när han hörde stegen i trappan men jag blev fast på grund av att jag ville ha björntråden och hartsbiten med mig.
På vintrarna åkte vi skridskor i Vasaparken. Skridskorna skulle skruvas på med en nyckel, och sedan bindas fast med remmar på skorna. En gång som liten var mamma med. Hon skulle hjälpa mig att dra åt remmarna. Det var inte alltid så lätt. Plötsligt gick remmen av, så mamma fick den vassa skridskospetsen i handen, så att det började blöda. Mamma fick gå upp till Sabbatsbergs sjukhus för att bli sydd. Ibland lossnade remmarna mitt i skridskoåkningen. När jag började skolan fick jag och flera barn låna skidor och gå ut till Hagaparken till Koppartälten där det fanns fina backar. Det var inte alltid som bindningen passade på skidorna, utan rätt som det var halkade en skida av. Men trots det hade vi väldigt roligt.
På Luciakvällen gick många av oss i huset ner till Odengatan för att se Stockholms Lucia. Det var en stor händelse på 30-talet. Hon var en av tio Luciakandidater och röstades fram av Stockholmstidningens läsare. Odengatan var packad med folk som hurrade och vinkade till Lucian, som satt högt upp på en vagn, med vit pälskappa och vinkade tillbaka. Det var ett långt tåg med hästar, tomtar, och de nio tärnorna. Ofta var det mycket snö och kallt. Så det varma kaffet eller chokladen smakade gott när vi kom hem. Ibland i sällskap av ett par tanter. Jag fick en lastbil och Ruth en docka, när vi var i åttaårsåldern. De låg i ett julklappspaket som faster Nora hade skickat från Skåne. Jag minns ännu glädjen när jag skruvade upp bilen med lyktor som lyste, när den rullade iväg över köksgolvet. Med Ruths docka följde det med ett brev, där jag kommer ihåg att det stod: "God jul! Jag heter Ingrid. Var rädd om mig".
Efter jul blev alla HSB-medlemmar bjudna på en stor julgransplundring i Blå Hallen i Stadshuset. Glömmer aldrig hur roligt det var att springa i den stora trappan, som vi alltid ser på TV, vid Nobelfesten. Och så dansade vi ringlekar i salen, där bankettborden brukar stå på Nobelfesten. Det var en påkostad fest med musik av Sune Valdimirs orkester som var känd från Radion. Det var så spännande att stå precis nedanför estraden. En känd gäst var alltid inbjuden. Revykungen Karl-Gerhard var med en gång. Senare på kvällen blev det dans för de vuxna i Blå Hallen.
Två idoler hade jag som skolbarn. Den första var filmstjärnan Fridolf Rhudin. Vi hade ju samma förnamn och så var han rolig. Precis som jag trodde att jag var. Jag imiterade honom i klassen en gång, med monolog den "Den ensamma hunden". Jag hade en pälsmössa på huvudet. Jag fick applåder. När Sportpalatset på Kungsholmen invigdes skulle Fridolf hålla tal om hur viktigt det var att alla kunde simma. Han stod vid bassängkanten med ryggen åt vattnet och flyttade sig lite närmare bassängen undan för undan, under talet. Publiken följde med spänning hans steg. De anade nog vad som skulle hända. Rätt som det var tog Fridolf ett steg baklänges över kanten och föll i vattnet med sina fina högtidskläder. Jublet blev ännu kraftigare när det upptäcktes att Fridolf inte kunde simma. Han ropade på hjälp och flaxade med armarna tills personalgubbarna hoppade i och drog upp den blöte talaren på kanten. (Filmer som jag kommer ihåg är "Fridolf i lejonkulan" och "Simon i Backamo"). Min andra idol var också en skådespelare. Han var något år äldre än jag och gick i samma skola och hette Nisse Hallberg. Han blev känd efter sin första film som hette "Anderssonskans Kalle", med Thor Modéen, som spelade polis. Han jagade den busige Kalle hela filmen. Festliga scener som jag minns är när Kalle och några grabbar hoppade på isflaken ute på Riddarfjärden.
Mamma
Edith Elisabeth Falkenström föddes i Vreta kloster i Östergötland, 1891. Senare flyttade familjen till ett litet stationssamhälle som heter Maspelösa, där min morfar var stins. MÖJ, som betyder mellersta Östergötlands järnväg blev i folkmun: "Mycket ömklig järnväg". Mamma växte upp i ett stationshus med ett par syskon. Hon var flitig i skolan men tyckte inte om att rensa rovor som barnen sattes att göra på eftermiddagarna efter skolans slut. Lantlivet var inte hennes grej. När Ediths mamma dog tidigt gifte pappan om sig med en kvinna som inte passade ihop med barnen. Det var väl orsaken till att mamma efter skolans slut flyttade från hemmet till Ljungsbro där hon fick arbete på Cloetta chokladfabrik. Hon trivdes bra och stannade där i flera år.
Jag vet inte orsaken till varför hon i 24-årsåldern flyttade till Siljansnäs i Dalarna. Edith tog plats hos en kyrkoherdefamilj, som hembiträde. Men olyckligt nog blev det en nitlott. Arbetet var krävande och jag tror att hon aldrig var ledig, för på söndagarna skulle kyrkoherden och hans fru ha frukost på sängen klockan halv sju, precis som varje vardag och deras skor putsas och ställas blanka utanför sovrummet. Till slut blev det för mycket. Mamma bestämde sig för att fly och det gick bara under natten när alla låg och sov. Då tog hon sin resväska och smög ut genom bakdörren, hukade sig ner bakom kyrkogårdsmuren för att inte synas. Hennes hjärta bultade häftigt. Hon tyckte inte om kyrkogården där, för att gravarna var hennes enda utsikt utanför hennes rum och utanför köksfönstret. Ediths tonårstid var nog hennes lyckligaste. Hon var gladlynt och hade fin gemenskap med traktens ungdomar. Hon berättade hur roligt det var vintertid, att åka skridskor på kanalen. Sedan fanns nykterhetslogen IOGT där, som samlade många ungdomar för att sjunga och dansa ringlekar. Dock inträffade två tragedier. Ediths bror, som älskade att cykla fort körde ner i kanalen och drunknade. En pojke som var förälskad i Edith tog livet av sig för att han inte fick sin kärlek besvarad.
En vanlig dag, mitt i veckan hände något som skakade om och förändrade tillvaron för hela familjen. Det var den 15 oktober 1937, jag var tolv år. Det var sent på kvällen, varken mamma eller pappa hade kommit hem från verkstaden. Det ringde på dörren och utanför stod en polis och meddelade: "Er mamma kommer inte hem....". Klumpen i magen kunde inte bli större. Mamma var på väg hem från verkstaden med skor till kunder. Hon hade bråttom som vanligt. Spårvagnen bromsade in och stannade till några sekunder vid vägkorsningen strax innan hållplatsen vid St Eriksplan. Mamma stod längst bak på sista vagnen med öppna dörrar. Nu såg hon sin chans att tjäna någon minut, tog ett språng rakt ut, snurrade runt i luften och slog ner på rygg. Så hårt att den gick av. Ett vittne berättade att mamma skrek: "Låt mig dö!!". Ett helt år låg hon på Sabbatsbergs sjukhus. Flera månader på rygg i gipsvagga. Den som opererade var professor Hübinette, en omtyckt och rolig läkare som var körsångare. Någon sade att han sjöng i operationssalen. Men troligen inte när han opererade. Han skämtade gärna med patienterna när han gick ronden. Senare när mamma kunde sitta upp i sängen såg han till att mamma fick kaffe. En avundsjuk kvinna i sängen bredvid undrade avundsjukt varför? Doktorn hörde hennes kommentar och vände sig till henne och sa: "Det är medicin". "Jag har aldrig sett någon dricka medicin på fat", mumlade hon för sig själv. Professorn hade ett gott öga till mamma för att hon, trots sin stora skada alltid var glad. Det berättades många roliga historier om professorn. Han svor ofta. En syster retade sig på det och sa till honom: "Karlar som svär är det värsta jag vet!". Blixtsnabbt kom svaret: "Fruntimmer, med korviga strumpor är det värsta JAG vet!". Hans död kom plötsligt. Han signade ner mitt i en konsert. Kirurgen Hübinette trodde att mammas ryggnerver som gått av skulle läkas ihop igen, men så skedde aldrig.
Sommaren 1937 var mycket het. Jag minns ett besök hos mamma när hon låg ute på en balkong på sjukhuset att vi undrade hur hon stod ut i värmen. Men hon var inte besvärad av värmen. Minderåriga måste vid besök visa upp passerkort för vakten med skärmmössa som stod vid stora ingången. Det var viktigt med besökstiden. Ingen släpptes in en minut före. Det stod alltid en kö av besökare som väntade. Och när timmen var slut kom en sjuksyster och ställde sig vid dörren och sa: "Besökstiden är slut!". Lördagar och söndagar var besökstiden två timmar. Sjuksalen rymde 24 sängar. Det var svårt att se min mamma ligga där i en av sängarna så orörlig. Lukten av eter var tung i salen. Jobbigt. Den påminde mig om ett flertal operationer jag grät mig igenom före skolåldern, på grund av återkommande polyper och öroninflammationer. Minns de sekunder när duken med eter lades över näsa och mun och jag skulle börja räkna innan jag somnade. Därför var det skönt att komma ut på Dalagatan och andas frisk luft som fanns då vissa tider på dagen i innerstan, på 30-talet. Mamma fick tillbringa resten av sitt liv på kökssoffan.
Pappa
Min pappa Karl föddes 1893 i Stockholm. Han var yngst av tre syskon, en bror och en syster. Bröderna blev alkoholister, syster Nora Pingstvän. Pappas dröm som pojke var att bli sjökapten. Han var ofta nere på Skeppsholmskajen och tittade på de stora vita båtarna. Inne i lägenheten hörde han båtarnas signaler med ångvisslan. En barkbåt var den lille Karls enda leksak. Den höll han i handen och sprang runt matsalsbordet varv efter varv. Pappa hade läshuvud, som jag saknade, till stor sorg för honom. Efter Nikolai folkskola med bra betyg gick han i läroverket och några år senare under Officersskolan vid Västernorrlands regemente i Sollefteå med fint avgångsbetyg, utskrivet i Sollefteå den 11 augusti 1914.
Mamma, som var gladlynt till naturen, stod för tryggheten. Pappa för oron. Länge låg jag och lyssnade om dörren skulle öppnas innan jag somnade. Så vaknade min syster och jag av höga röster från köket. Om regementstiden fick jag som barn höra berättat många gånger när pappa kom hem sent och druckit några öl. Då satte han sig på orgelstolen och tände en cigarett, medan vi andra låtsades sova. "Och då sade matteläraren: 'Kom fram korpral Niklasson och visa hur man räknar! En sån begåvning har vi inte haft på skolan'." Men vad hjälpte det? Sprit, bråk och rymningar slutade med avsked och hemresa till Stockholm.
Pappa öppnade en skomakarverkstad på Hälsingegatan och mamma hjälpte till att lappa väskor och putsa skor. Pappa hade sina svåra stunder när han druckit sprit en period och satt ensam i skomakeriet. Han nynnade för sig själv en strof från sången: "Skall det bli några stjärnor i kronan en gång?". När pappa just börjat en period verkade spriten så att han blev glad. Han berättade en kväll att han suttit på spårvagn 4, som var en ringlinje och berättat roliga historier som alla skrattade åt. Och han köpte godis till Ruth och mig, som han inte brukade göra. Pappa hade ett muntligt avtal med sin syster Nora: Om du följer med mig på bio så följer jag med till Filadelfia. Det gällde en Edvard Persson-film som gick på biografen Plaza på Odengatan. Avtalet hölls. Pappa berättade efter biobesöket att Nora då och då satte sina händer för ansiktet under filmen.
Vilken underbar glädje jag kände när pappa kom hem och packade upp en ny Aga-Balticradio. Efter den dagen satt jag ofta fastklistrad vid den och lyssnade på allt, eftersom jag sällan läste några böcker. Pappa kom in på lördagarna och sa: "Nu är det dags att vakna!", så knäppte han på radion där Sigge Furst sjöng med glad och pigg röst: "Gomorron, gomorron, små fåglar kvittrar glatt, gomorron gomorron...!". Den gröna lampan som lyste från radion verkade magisk i halvmörkret. Innan radion minns jag någon äldre som pillrade på en liten låda, s.k kristallmottagare. Hörde man något ljud från den blev man överlycklig. Radiotjänst och jag föddes samma år - 1925. Radion har alltså följt mig från barndomen.
Min farbror Teodor som bodde i Reftele var en skicklig möbelsnickare och kunde lite av varje. Han byggde och monterade en radioapparat som han skickade hem till oss, men mamma sände den i retur med motiveringen att lyssnandet skulle äventyra läxläsningen. Men hon fick senare i livet själv en stor glädje av radiosändningarna när hon satt förlamad i sina ben efter sin olyckshändelse och satt och lyssnade i köket där hon vistades hela dagarna. Sömnad och korsord och radion täppte igen tystnaden som bodde i väggarna. Hennes första favorit var Gösta Knutsson med frågesportprogrammet "Vem vet vad". En annan favorit var Egron Kjerrman som ledde allsången från Skansen. Vid radion satt pappa i sitt skomakeri när han kämpade med gamla skor som skulle halvsulas eller klackas. Eller båda delarna. Ett underbart sällskap när inte kunderna skulle servas.
Ölkaféer var en viktig träffpunkt för män i medelåldern och äldre. Man gick in för att ta en öl och prata med andra "gubbar". Stämningen var härlig men kunde ibland bli lite hög, särskilt på söndagar, om man kom från en fotbollsmatch på Stadion eller Råsunda. Efter flera öl kunde det bli bråkigt men då kallade servitrisen in vaktmästaren som alltid stod utanför dörren med skärmmössa med guldmärke som påminde om polismärket. Han gick in och föste ut bråkstakarna på gatan och bad dem försvinna tills de nyktrat till. Servitriserna var upptagna och skämtade med gubbarna, de fick då och då en klapp i baken men de skämtade bort det hela. De tjänade så bra med drickspengar. När ölkaféerna försvann blev många män hemlösa, särskilt ungkarlar men även gifta män sörjde ölfiken för när det blev lite trist hemma så slank de ner till närmaste ölkafé. Min svärfar brukade berätta en rolig historia: "Hemma satt några ungdomar och spelade kort i rummet. Då kom frun i huset hem: 'Men inte ska ni väl sitta inne när det är så vackert väder!?'. 'Nä, det har du rätt i morsan. Kom så går vi ner på kaféet, grabbar". Jag fick följa med pappa någon gång, mest för att han inte skulle sitta för länge. Efter en öl kommer suget efter en till. Han drack en pilsner och en porter innan jag bad: "Kom så går vi! Mamma väntar!". Vid ett tillfälle på ett större kafé blev pappa sur för att de hade mattvång. Han hade nyss ätit och var inte det minsta hungrig. Ändå måste han beställa och betala en maträtt för att få den efterlängtade pilsnern. När pappa var ung och stark och ganska lång och rak i ryggen och dessutom med trevligt utseende ("Den vackre bagaren" kallade man honom tidigare), fick han plats som "utkastare" på fina Berns salonger. Det var när han kom hem från korpralskolan i Sollefteå (som måste varit en fördel när han sökte jobbet). Jag har ingen aning om hur länge han var där men vet att han fick sparken när han ertappades onykter i tjänsten, efter att ha samlat ihop skvättar som han drack upp, ur gästernas glas .
Jag har sett och hört pappa ligga i träsoffan och gråta. När pappa låg för döden på S:t Eriks sjukhus var jag inte där. Jag var för feg att se honom ligga, gul i ansiktet och med slangar med dropp och syrgas. Men min faster har berättat om det lyckliga slutet. Pappa hade frågat henne om ett bibelord och när hon läste det lyfte pappa upp sina händer och faster såg att hans ögon följde efter och började lysa av glädje eftersom han såg något däruppe långt över sjukhustaket. Efter några sekunder föll armarna ner mot sängen. Jag grät många tårar under lång tid. Pappa fick aldrig sin folkpension han längtat efter, som vid den tiden var vid 67 år. Han dog 1959, ett år före sin pensionering. Hade inte pappa blivit uppdragen ur Stockholms ström när han föll i vattnet, nedanför Operan, hade han bara blivit tre år.
Farmor och farfar
Mina farföräldrar, skräddaremästare Gustav Adolf Niklasson och Anna bodde på en härlig Stockholmsadress. Köpmantorget 10, 3 trappor upp. De hade sitt skrädderi i samma kvarter, på Köpmangatan 2 (Stockholms äldsta gata). Den 21 augusti 1885 flyttade Anna från Linderöd i Skåne till Stockholm och gifte sig med Gustav Adolf Niklasson, från Rinna i Östergötland. Han var 27 år äldre än Anna. Han 49 år, hon 22 år. De fick fem barn, varav två flickor som dog i tidig ålder, Anna 8 år och Rut, 1 år. Min farfar fick jag aldrig träffa. Han dog 1905, 69 år gammal. Det var tjugo år innan jag föddes.
Faster Nora
Strax före jul gick min faster Nora som var i nio - tioårsåldern ut på Stortorget. Hon var nyfiken på allt folket som samlats runt den stora julgranen utanför Börshuset eftersom det var den årliga julmarknaden. Det var inte långt från Köpmantorget där hon bodde. Idag var en särskild dag. Den dag som konungen Oscar den andra, kom ner från slottet. Han hade inte heller långt att gå. Hans uppgift var att dela ut julklappar till barnen som samlades. Nora hamnade längst bakom alla stora människor. Hon sträckte sig upp på tårna, men såg ingenting. Plötsligt hörde hon en stark röst, som sade: "Här står en liten flicka som inte fått någon julklapp". Nora vände sig om och såg den stora farbrorn med blanka knappar och en stor skinnmössa på huvudet: "Var så god!", sa kungen och räckte fram en jättesöt liten docka. Nora neg och sprang till mamma. Och kungen gick också hem, för den dockan som Nora fick var hans sista julklapp att dela ut. Men han sprang inte. En äldre man som är kung går sakta och värdigt. Senare i livet hamnade Nora också i en folksamling. Det var utanför en tältkyrka på Ladugårdsgärdet. Hon kom ut från ett fullpackat tält där många upplevde ett sant och djupt möte med Gud. Predikan var allvarsbetonad och handlade om Jesu snara återkomst. Han kan komma när som helst! På 30- och 40-talet var det vanligt att mötesledaren i en pingstförsamling avslutade gudstjänsten med orden: "Om vi lever och Jesus dröjer så möts vi här nästa söndag". Nora tänkte när hon gick ut: "Om Jesus inte dröjer, kan han ju komma före nästa söndag. Redan i veckan, som pastorn sade. När som helst!". Hon tänkte många tankar om detta medan hon fortsatte vandringen ner mot busshållplatsen. Helt plötsligt upptäckte hon att hennes väninna Selma inte fanns med i den klunga hon gick med. "Selma!", började hon ropa. Hon vände sig om och gick tillbaka mot tältet och mötte många människor, men ingen Selma syntes. Så hon började ropa på nytt: "Selma! Selma!". Då slog en tanke ner: Tänk om Jesus hämtat Selma och lämnat mig kvar? Nora började storgråta och ropade: "Jesus! Förbarma dig!"."Hallå, varför ropar du? Jag är ju här!", sa Selma. De kramade om varandra medan Nora skakade av gråt. Det dröjde ända till kvällen då systrarna i Herren kunde skratta åt händelsen. Min kära faster Nora vittnade om sin omvändelse hela sitt kristna liv. Som barn skämdes jag ibland. Hon sjöng och spelade cittra. Och den tog hon med sig till Kristianstad dit hon flyttade och fortsatte att vittna om Jesus med sång och spel på äldreboendet. Tills hon med egna ögon fick möta Honom i paradiset 1982. Då var hon 91 år.
Skolan
"Ni är den sämsta klassen jag haft!", sa den gamla lärarinnan Ester Granberg i slutet på det fjärde skolåret. Och så fortsatte hon: "Förra klassen var också dålig, men där fanns en pojke, som var otrolig! Han kunde höra på långt håll vilket bilmärke bilen hade som närmade sig!". Fröken lät väldigt entusiastisk, och svepte med blicken över klassen. "Kanske det finns någon liknande begåvning här, tro". Men ögonen fastnade inte på någon, vad jag kunde se. Ville hon trösta oss fårskallar, som saknade läshuvud?
Jag började i Gustav Vasa folkskola på hösten 1932. Jag höll en blivande klasskamrats mamma i handen, eftersom min mamma inte hade tid. Jag var så nervös och rädd och vågade inte säga till att jag behövde uppsöka en toalett. När vi suttit länge kissade jag på mig. Skolstarten hade ju kunnat börjat på ett bättre sätt!
Men hur gick det då med skolan? Jotack, jag blev godkänd. Efter ett intelligenstest fick jag rådet att bli målare. De första skolåren var jag bäst på att skriva uppsats. Fröken läste upp dem för klassen och alla skrattade. Det var bra att vara rolig för då behövde jag inte hävda mig i slagsmål eller på annat sätt. Efter 4:an fick vi en manlig lärare som vi skulle titulera "Magister". Han var hårdare. En gång hade en elev att välja på stryk eller brev hem. Han valde stryk och fick lägga sig på knäna över en stol framför hela klassen. Magistern slog med full kraft med pekpinnen så den gick av. Ena halvan flög genom klassrummet, bort mot sista bänken. Den knäböjande mottagaren av piskrappen bet ihop läpparna och sa ingenting. Men när han reste sig upp grinade han illa och var våt i ansiktet och hade svårt för att sätta sig. Men han kände sig säkert lättad över att han avklarat straffet. Han slapp komma hem med ett brev. Det gick ett rykte om att hans pappa var väldigt sträng. Om man räknar bort magisterns hårdhet tyckte de flesta om honom. Han höll ordning och fick oss att skratta ibland. När det andra världskriget bröt ut i september 1939, blev han inkallad till militärtjänst i Boden och då var det några av oss som grät. Kanske inte de som hade smakat av pekpinnen. När magistern tog avsked av oss i klassrummet visste ingen om han skulle komma tillbaka. Det jag minns mest från folkskolan, är de jobbiga läxorna jag satt och tragglade med på eftermiddagarna och ibland på kvällarna. Man var ju aldrig ledig. Pojken som kom hem från sin första dag på skolan visste nog inte hur rätt hans spådom var. Mamma frågade: "Hur har det varit i skolan idag?". Pojken slängde nonchalant mössan på hyllan och svarade: "Ja, nu får man nog ingen ledig dag innan man får pension!".
En dramatisk och sorglig händelse i skolan inträffade den dag Kurt inte kom på morgonen. Hans bänk stod tom hela dagen. Det fanns ju inga mobiler på den tiden. Dagen efter fick vi veta sanningen. Då kom Kurt och berättade att natten före hade han tillsammans med mamma och pappa letat överallt på gator och trappor efter sin yngre syster Gerd, som inte kommit hem på kvällen, och aldrig kom hem. Hon hade blivit mördad och hittades efter en vecka, tror jag. Mördaren hette Olle Möller men erkände aldrig, trots bevis och indicier. Han blev senare fälld för ett annat mord på en kvinna och satt fängslad i många år. Det mordet erkände han inte heller.
Ett skräckminne från skoltiden lever kvar. Jag hade varit borta från syslöjden när vi skulle lära oss knäppa ihop snören till våra ryggsäckar, som vi hade sytt. Den hemska händelsen började när syfröken plötsligt i klassrummet kastade ut en fråga och tittade på mig. "Vill du Fridolf gå hem till Caroline så visar hon dig hur man gör?". Jag blev likblek i ansiktet då jag stammade fram ett "ja" istället för ett "nej", som jag önskat. Att gå hem till den vackraste flickan i klassen skulle för de flesta vara en högvinst. Om jag ändå inte hade varit så blyg. Men det fanns inget val. Jag ringde på hennes dörr någonstans på Upplandsgatan och rodnade långt innan dörren öppnades. Caroline visade mig in i ett rum till mamman, som dukat fram varm choklad med bullar. Efter ett stelt samtal frågade hon om jag ville gå ner till affären och handla. "Tack, gärna", sa jag med en lättnad i rösten, som jag hoppades att ingen av damerna förstod. Jag gick så långsamt jag kunde. När jag kom tillbaks var remmarna klara. Nu, många år senare kan jag erkänna att besöket inte bara var en plåga. När jag satt en stund bredvid Caroline i soffan fick jag en behaglig hjärtklappning när jag kände doften av hennes långa, lockiga, vackra hår, så nära.
I skolan hade vi Sven Lilja i sång. Han blev känd via radion som sände allsång från Skansen. Han var den förste i raden av alla sångledare som sedan följde. Jag minns hans vita kostym som man inte kunde se om man inte var på Skansen, för detta var innan TV:n kom. "Idag ska vi prova en ny sång som vi aldrig sjungit förut", kunde han säga till oss i klassen. "Och när ni sjunger 'Du gamla du fria', ska ni inte sjunga att ni vill dö i Norden. Det är ingen som ska dö utan det ska vara betoning på Norden". Och så visade han oss med orgelns hjälp och sin röst: "Jag vill leva, jag vill dö i Norden". För övrigt ville Sven Lilja byta ut vår nationalsång mot sången "Sveriges flagga", som han alltid avslutade sångarkvällarna på Skansen med. Sedan slog han ett stort slag för körsång på lektionerna. "Kom ihåg grabbar, gå med i en kör för att uppleva den härliga gemenskapen. Dessutom får man resa och sjunga. Finns det något roligare?".
Vi hade en sång- och musiklärare till, men inte samtidigt. Det var ingen mindre än organisten i Storkyrkan – David Vikander. Men han var mera tystlåten, kanske för att han var en äldre man. Jag minns att jag fick applåder från klassrummet när jag spelade en psalm på orgeln till vår sång, och ett vänligt leende som tack, av den riktiga organisten från Storkyrkan.
Skollovskolonier
När jag ser tillbaka på skolåren är jag tacksam att jag blev uttagen till en sommarkolloni som Matteus församling arrangerade. Det berodde på pappas deklarerade inkomst. Jag tror att han förminskade inkomstsumman. Jag kände mig aldrig som fattig. Men vad skulle vi barn i stan göra, som inte hade någon möjlighet att ta vägen någonstans när värmen kom. Min första koloni efter första klass var på Barnens ö, Väddö i norra skärgården. Då var jag liten och rädd och fick ligga i "kiss-salen" på nätterna eftersom jag vätte ner sängen. På dagarna hängde de upp vaxdukar som vi hade i våra sängar, ute på baksidan av huset. Jag kan ännu känna kisslukten. Det tråkiga var att ungarna skrek "pissruskor" till oss. Nej, det första året var ingen höjdare. När vi badade kom det ofta en större grabb som ropade: "Om jag inte får din bulle dränker jag dig!". Rädd som jag var att få huvudet under vatten skrek jag tillbaks: "Du får, du får!". Men den andra sommaren och alla de övriga stortrivdes jag. Min syster Ruth däremot trivdes inte alls. Hon hamnade på ett kollo i Sörmland och längtade hem hela tiden. Jag var alltid på koloni när jag fyllde år. Minns en enda födelsedag. Det var min tioårsdag som blev en skräckdag för mig eftersom traditionen bjöd att födelsedagsbarnet skulle sitta med personalen. Jag skulle tro att jag satt knäpptyst och inte vågade säga ett enda ord. En rolig händelse var när jag fick ett paket från mamma. Men jag måste dela med mig av allt godis. Fröken behöll en del för att dela ut till de andra barnen. De följande somrarna fick jag åka till Dalarna, till Risingsbo i Morgårdshammar, nära Ludvika.
Det var underbara, sköna, varma dagar av lek och tävlingar på gröna gräsmattor och spännande bygge av kojor i skogen. En natt fick vi sova i kojan. Jag blev duktig på simning och tog kandidat- och magistermärket. Och jag höll på att göra sensation i en fotbollsmatch. När vi mötte det bästa favoritlaget och jag gjorde det första målet. Det blev inga fler. Vi förlorade med 1 – 8. Det var inte bara lekar. Lite jobb fick vi utföra också. Städning inomhus och rensning av 200 krusbärsbuskar och plockning av bär. Då var det noga! När magistern inspekterade buskarna höll han sin hand om min hals och tryckte till lite nätt om han fann ett bär kvar. Att sova en timme på eftermiddagen efter badet var skönt. En sommar läste jag deckare som jag hade med mig från stan. Det var en bunt häften som jag lånade ut till rumskompisarna.
Föreståndaren hade med sig en grammofon med vev och satte på en skiva med marschmusik som vi "snattrade" till med våra hemsnickrade snatterpinnar. Det var träbitar som vi brände i kanterna så det lät som trumvirvlar när vi slog dem mot varandra. "Alte Kameraden" kommer jag ihåg. Föreståndaren med grammofonen kallade vi för magistern. Han hette Tage Ringqvist, och var gymnastikdirektör och reservofficer. Och det kan vara förklaringen av musikvalet. En liten rolig historia om honom: Han bodde i samma hus som biografen Atlas på S:t Eriksgatan. Några av hans elever på Vasarealskolan, där han var lärare, såg en film på kvällen. I pausen (när filmen spolades om) passade grabbarna på att gå ut på gården för att röka. De visste inte att deras gymnastiklärare bodde i huset, än mindre att han, just då skulle gå ut med sopor, till en tunna på gården. Det kan man kalla otur. Förvåningen blev stor från båda håll. Eftersom läraren hade rykte om sig att vara sträng, hade grabbarna ett säkert straff som väntade. Jag undrar om de kunde njuta av fortsättningen av filmen? Tage Ringkvist var ledare för herrarnas elitgymnaster och hade bejublande uppvisningar. Hans smeknamn var "Taggen". Kollosommaren avslutades alltid med en höstfest med brasa på sluttningen mot Kolbäcksån. Lars Lönndal sjöng något stämningsfullt. Han var här tillsammans med sina bröder. På höstfesten var det prisutdelning efter sommarens tävlingar. Jag fick fem karameller för femteplats i längdhopp: 4,39!
Konfirmationen
På sista skolårets vårtermin konfirmerades jag i Gustaf Vasa kyrka vid Odenplan. Vi var bara pojkar. Tråkigt tyckte jag, som älskade flickor i vita långa klänningar, som var brukligt på den tiden. Vår präst var den unge pastorsadjunkten med väldig skånsk dialekt, Anders Frostenson, senare känd psalmförfattare till många sånger i vår psalmbok. Jag minns så väl när pappa och jag var inne i uraffären och tillsammans valde min första armbandsklocka. Det hörde till. Nu skulle jag bli vuxen och veta tiden och framförallt passa tiden. Och jag kunde ju inte längre gå klädd i kortbyxor. Det var dags att köpa min första kostym (med långbyxor). Om detta skriver jag i ett brev till min faster i Skåne, daterat den 31 mars 1940: "Tack för femman och det vänliga brevet! Jag hade en väldig tur. Jag fick bestämt sju stycken blombuketter utav olika tanter och flera fastän blommorna just nu är så dyra. Jag fick 15 kronor från Hallsberg, en femma från en fru och Åke Bodin och ett par kronor här och några där. Ja, tillsammans så blev det av alla pengar 40 kronor. Det hade jag aldrig trott. Även i klädseln hade jag tur. Tack vare att Lars och Bertils mamma körde på mig, så styrde vi om att jag fick kostymen gratis. Det var allt jag som var uppe hos Matteus kyrkoherde och fixade det. Han skrev på en lapp och så fick jag gå till Karl Axel Pettersson och hämta en så fin kostym. 62 kronor var det högsta jag skulle få men eftersom de inte hade fått in några så fick jag och alla i klassen som begärde kostym för 70 kronor. Skjorta och krage och mössa fick jag av Bertil i huset. Rock lånade jag, så den konfirmationen gick inte på så mycket. Ty jag ser på min fina armbandsklocka som jag fick utav mammas pensionspengar att klockan strax är åtta....". Lördagen den 16 mars var storförhör en snöblaskig dag. Men på söndagen tittade solen fram och när brödet och vinet delades ut och prästen sade: "För dig utgjutet!", kändes det allvarligt denna söndag mitt under världskriget. De sista visdomsorden som prästen sade innan vi lämnade kyrkan var: "När vi tar avsked en och en ska ni titta på mig och inte samtidigt kika efter moster!".
Första jobbet
När jag slutat folkskolan fick jag genast plats på ASEA verkstad tack vare min mamma som hade träffat verkmästaren vid en trappstädning. Den 1 april 1940 klockan 06.20 steg jag på spårvagn 4 vid S:t Eriksplan i riktning mot söder. Över Västerbron och Hornsgatan och sedan steg jag av utanför fabriken på Rosenlundsgatan. På skakiga ben förbi en vaktkur och in på en stor gård, som ledde in i den mörka, bullriga värld där jag skulle komma att vistas i fyra år. Ute sken vårsolen, vilket gjorde mitt första intryck nedslående. Men det gick snabbt över. Jag fick fortsätta uppför en spiraltrappa av järn och kom in i en mindre hall som var ljusare. Det luktade väldigt illa. Det var den starka "doften" Trikloretylen. Just där vid ett bord satte de mig för att tvätta maskindelar. Jag blev yr i huvudet. Några flinande gubbar kom fram och hälsade mig välkommen. Tack vare en grabb i min ålder, hade jag roligt på jobbet. Där var mest gubbar annars. Han var en riktig söderkis som bodde högst upp på Fjällgatan och kallades alltid för "Cirkus". Jag minns inget annat namn. Vi två trivdes bra ihop. Han var alltid glad och sprallig. Vi skrattade och sjöng tillsammans. Ofta när vi sjöng kom en äldre farbror fram och frågade var vi slagit oss. Ibland hade han en förbandslåda under armen.
En dag kom Cirkus gråtande till jobbet. Han berättade att hans pappa hade drunknat ett stycke ut på Riddarholmsfjärden, alldeles nedanför Fjällgatan. Han hade onykter paddlat i en kanot som välte. Kanoten fick jag, eftersom Cirkus mamma inte ville se den mer. Jag cyklade för det mesta till jobbet, både sommar och vinter. Varma sommardagar stannade jag på hemvägen för att ta ett dopp vid Långholmen. Någon frågade: "Hur gick det med din kanot som du fick?". "Jo, svarade jag, jag var ute en gång och paddlade lite runt Västerbron, men kände mig lite skraj när jag kom att tänka på att Cirkus pappa drunknade". Visserligen kunde han inte simma, men ändå. Olusten tog över glädjen. Det var synd, för det var en härlig frihetskänsla och naturupplevelse att glida över den stilla vattenytan den eftermiddagen, då solen lyste och vattnet glittrade. Men när jag drog upp kanoten vid Rålambshov var det sista gången jag såg båten, någon annan fick ta den. Minnet av vågskvalpet och fiskmåsen som glänste i solen ovanför mitt huvud finns kvar.
Ingmar Bergman
Mitt roligaste minne från de fyra åren jag jobbade på ASEA var mitt deltagande i en teatercirkel, som leddes av den då unge, okände Ingmar Bergman. Lokalen var en hemgård som hette Södergården och låg på Götgatan 37. Vi träffades en liten grupp en gång i veckan då vi övade pantomimer och annat. Det allra bästa var att vi fick vara med på studentteaterns föreställningar som statister och allmän hjälp runt omkring. Det var roligt men jobbigt eftersom det blev sena kvällar, till långt in på natten. Detta på grund av att teaterscenen byggdes i kårhusets matsal, som var upptagen dagtid. Det var flera repetitioner innan premiären. Ibland kom jag hem en timme innan jag skulle börja jobbet. Intressant att se de kända skådespelarna på nära håll. Anders Ek, Birger Malmsten, Sif Ruud, Erland Josefsson, Toivo Paavlo, Sture Ericsson med flera. Efter premiären blev vi bjudna på supé tillsammans med hela ensemblen. Det var spännande. Ett särskilt minne har jag. Jag slumrade väl till en sekund när jag skulle följa en skådespelares steg på scenen med en spot-light. Vaknade med ett ryck när regissören Bergman mitt i natten nerifrån den mörka teaterlokalen utsände ett skrik som var riktat till mig upp på läktaren: "Jävla Niklas!". Men jag var inte ensam att bli utskälld. Jag hörde på nära håll när Bergman skällde ut Sif Ruud. Genom teatercirkeln på Södergården blev jag intresserad av skådespelaryrket och sökte till Dramatens elevskola. Naturligtvis kom jag inte in. På en privatskola gick det bättre. Där kom jag in! I gruppen fanns Emmy Storm, som senare blev antagen på Dramatens elevskola. Nu är det roligt att se henne på TV, som Emils mamma i Emil i Lönneberga. Några ungdomar från Södergården jobbade på ASEA. Det ledde till en förfrågan från fackföreningen om vi ville medverka på ett klubbmöte. Klart vi ville. Vi skrev ihop en kortare pjäs, som vi tyckte skulle passa. Eftersom det var krigstid handlade pjäsen om en fiskarfamilj i Norge under ockupationen. Det blev många applåder för oss.
Tunnelbanan
Det var roligt att vara med när tunnelbanan började byggas på 50-talet. Att kliva på plankorna vid uppgång Torsgatan och se de stora groparna där nere i jorden. Det var spännande och intressant att se hur gubbarna jobbade där nere och att få följa arbetet i flera år för att sedan vara med när den första tunnelbanelinjen invigdes. På invigningsturen var Ruth och pappa med. Den tunnelbanan gick från Odenplan till Vällingby. Jag tyckte alltid att det var ett stort under att tunnelbanan blev färdigbyggd. För när jag tittade över planket ner i det långa diket så såg jag bara en eller två gubbar som gick där nere. Man såg aldrig vad de gjorde.
Krigsåren
En liten blygsam insats mot Hitler, var att jag sålde tidningen "Trots Allt", på jobbet. Innehållet var stark kritik mot nazismen och en uppmaning att inte ge upp kampen hur mörkt det än ser ut. Huvudredaktören var författaren Ture Nerman, tillsammans med rektorn Gillis Hammar. Jag sålde också "Folket i bild" som i sin tidigare skepnad var en kulturskrift. Jag minns mörkläggningsövningar då vi klädde varje fönster med särskilt papper som inte släppte ut något ljus. Min kompis och jag, som var i tonåren tyckte det var roligt och lite spännande att stå utanför porten på en helsvart gata och skoja lite med människor som rörde sig i mörkret. Ett annat minne är ransoneringskorten på kläder och livsmedel. Jag bytte till mig en grammofon med vev, mot några klädkuponger. Hellre byxlös med musik än tvärtom. På fredsdagen en 8 maj 1945 satt jag hos pappa för att prova på hans yrke lite, och då fick vi det stora glädjebeskedet om fred från upprymda radioröster. Det fick mig att studsa upp från den runda skomakarstolen och halvspringa ner från Nybrogatan mot Stureplan och Kungsgatan där många människor samlats på kort tid. Fönster öppnades på kontoren och papper regnade ner över oss, alla glada och lyckliga fotgängare. Bilkorteger med sjungande norrmän med norska flaggor och alla vi andra annars blyga Stockholmare som glömde bort sitt ursprung, sjöng med och hurrade för den efterlängtade freden. Högt upp på ett lastflak såg jag Sven Jerring sitta med en mikrofon i handen och berättade för skomakaren på Nybrogatan och hela Sveriges folk allt vad han såg och upplevde. En för min del ganska bekymmerslös tid nalkades sitt slut.
Folkhögskolan
Konstigt nog började jag längta efter bildning, inte utbildning, varför jag gick ett par vinterkurser på Birkagårdens folkhögskola på Karlbergsvägen. Men den läslust som jag trodde att jag hade inföll sig aldrig. Rektorn Gillis Hammar, en underbar ölänning från Mörbylånga, sa till mig vid avslutningen att jag var en av de intelligentaste eleverna. "Men du har varit lat", sa han. Inte så roligt att höra. Jag blev förvånad att han nämnde ordet intelligent. Jag visste inte att jag hade någon intelligens.
Värre var att den flicka jag blivit förälskad i flyttade från Stuvsta till Amerika. Men det fanns glädjelektioner som gav mig mycket. Det var konsthistoria med läraren Lennart Seth, som öppnade en ny värld för mig. Jag hade aldrig tidigare besökt en konstutställning. Likaså modern historia, med Gillis. Vi var en grupp som på fredagseftermiddagarna blev bjudna ut till Lisa och Gillis villa i Mörby, till dukade kaffebord och lyssnade på rektorns fängslande föredrag, om nutidens dramatiska händelser i världen. På köpet fick vi njuta av hans härliga humor, kryddat med hans bullrande skratt. Hela familjen Hammar visade stor kärlek till de drabbade judar som suttit i Hitlers koncentrationsläger. Några av dem fick bo i deras hem. Karola från Polen visade oss sitt inbrända fångnummer på armen.
Två andra intressanta lärare var officeren vid Frälsningsarmén, Karin Hartman och för ett kort period professor Lydia Wahlström. Verklig högtid blev det när skolan fick besök av Elsa och Nathanael Beskow. Två verkliga kulturpersonligheter. Eftersom jag varit lat blev det inga betyg. Istället fick jag två fina minnen med mig hem. Det ena var ett litterärt pris för fina uppsatser jag skrivit. Det andra att jag fick spela huvudrollen som Norsfiskaren på Norrström, han som sitter i båten och vevar på håven i pjäsen "Lax lax lerbak", av Alf Henriksson. Folkhögskolan tillhörde Birkagården som var en hemgård, som startades av psalmförfattaren och predikanten Nathanael Beskow. Tre roliga citat av Gillis Hammar: "Jag är uppmostrad!", "Och du Gillis, som är intelligent, ska bli skomakare!". "Den som inte kan dansa, kan heller inte strida!". Jag kommer inte ihåg hans bakgrund men jag vet att Gillis var omgiven av mostrar när han växte upp. En moster gick runt bland sina ungdomar och pekade på var och en: "Du ska bli läkare, du ska bli präst, men du Gillis, som är intelligent, ska bli skomakare". Konstig inställning. Jag kan gissa att Gillis var en bra dansare eftersom han var en god stridsman, mot nazism och kommunism och mot orättvisor i samhället.
Arbetslivet
Efter mina två år på Birkagården började jag 1950, efter anvisning från arbetsförmedlingen, på Electrolux svenska försäljningsaktiebolag, på S:t Eriksgatan, på Kungsholmen. (Fabriken låg på lilla Essingen). Det var en lugn tillvaro trots att det hände en del under de femton år jag jobbade där. Jag fick hjälp från handelsanställdas förbund att starta en klubb för lagerarbetare och chaufförer. Det var väl ett 30-35-tal som valde mig som ordförande. Till första årsmötet kom höjdhoppsstjärnan Stickan Pettersson, som jobbade granne med lagret i tryckeriet. Han berättade om sin karriär och visade bilder. Eftersom jag var aktiv medlem i handelsanställdas förbund blev jag tillsammans med många LO-medlemmar bjuden till Harpsund som gäst, till Statsministerparet Tage och Aina Erlander. (Efter ett riksdagsval). De visade oss runt, både ute och inne. Det var ett vänligt par och roligt att höra Tages värmländska på nära håll.
Jag har fler minnen från tiden på lagret. En av oss kunde vara borta i timmar utan att vara saknad. Vi hade ett litet loft en trappa över lagret. Det var två arbetskamrater som ofta sov där. Den ene led av sömnbrist på natten och ordnade en liten bädd bakom några tomkartonger. Den andre hade alkoholproblem och gömde sig där tillsammans med en vinflaska. En gång skrämde han upp alla med att komma in och vifta med en pistol i handen. Den sömnlöse mannen hette Herman. Han led av tablettmissbruk. En gång uteblev han från jobbet. Vi ringde ett flertal gånger utan svar. Han var plikttrogen, så det var olikt honom att inte höra av sig. Jag åkte hem till hans bostad på Katarina Bangatan, där han hyrde en lägenhet i andra hand, på bottenvåningen. Jag ringde på och ropade genom brevlådan men det var ingen som öppnade. Minns inte nu hur jag kom in, men där inne låg Herman livlös i sängen. Det blev ambulans till Södersjukhuset. Jag följde med och stannade kvar tills han vaknade upp. Vi hann växla några ord innan jag åkte hem. Herman berättade att han var homosexuell. Det kom mig att fundera vad jag skulle svara. Det var min första kontakt med en människa med den läggningen men det blev ett naturligt samtal och han var snart tillbaka på lagret. Till midsommar bjöd han mig hem till Nusnäs i Dalarna där hans båda systrar bodde med sina familjer. Vid en middagsfest hade de bjudit med en liten söt dalkulla som de trodde skulle kunna passa mig. Hon var kristen och Herman visste att jag gick till kyrkan ibland. Stämningen kring middagsbordet var hög. Och vi två som var utsedda att passa ihop njöt av varandras närvaro, tills katastrofen kom som ett blixtnedslag. Jag drack snaps till maten. Min dalkullebrud tappade helt intresset för mig och jag fick höra dagen efter att hon blivit djupt besviken. Detta hände två år innan jag blev troende.
Herman spelade gitarr och han sjöng ofta läsarsånger, när han bjöd hem mig till Södermalm tillsammans med ett par flickor. En av dem var mycket förtjust i honom. Jag förstod Hermans dilemma. Han grubblade mycket och sov dåligt och kunde komma till jobbet och säga: "i natt har jag inte sovit en enda minut". Jag vet inte varför han åt flera tabletter än han borde. Herman berättade om en väckelse som dragit fram i hans hembygd. Det handlade om en ung, snygg predikant som fick många, framförallt flickor att känna syndanöd och bli frälsta och låta döpa sig. Herman döptes också. Men när evangelisten drog vidare till nästa ort, stannade väckelsen av och svalnade.
Jag har också två sorgliga minnen från lagertiden. Det ena var när vår lagerchef, som var hjärtklen, helt plötsligt en eftermiddag rusade ut på toaletten där han sjönk ihop och dog direkt. Änkan kom efter en tid till jobbet och dukade upp ett kaffebord på en arbetsbänk och ställde dit ett stort fotografi på sin man och ville ha en liten minnesstund med samtal om vår chef. Hon hade med sig ljus som hon tände medan vi satt tysta. Det var mest hon som pratade. Det andra sorgliga hände en eftermiddag när en äldre vaktmästare trampade på fel pedal och hamnade med sin bil i Klara sjö. Hans bil stod parkerad utanför Electrolux, intill kajkanten. Han skulle åka hem till frun, men drunknade och kom aldrig hem. Men allt på lagret var inte sorger. Det var fest också. Åtminstone de två första åren. Då bjöd firman på vårfest. Första året på Grand Hotel, andra året på Lindgården på Djurgården. Det var kul, för då kunde vi grabbar fortsätta roa oss på Gröna Lund, efter en tråkig middag med många tal. Att dansa var inget som lagerarbetare lockades av.
För ett tjugotal år sedan ringde Herman från Nusnäs dit han återvänt från pensioneringen. Hans röst var svag och efter lite prat blev han allvarlig: "Jag är så dålig och har inte långt kvar". Tror du att jag har en chans att komma till himlen? "Det tror jag visst", sa jag. "Du är ju döpt och har lämnat ditt liv till Jesus. Du måste tro att allt är förlåtet och att Jesus tar emot dig." "Tror du det?", viskade Herman. Han orkade inte säga mer. Jag vet att han hela livet brottats med frågor som gällde hans homosexualitet. Han bar på skuld och tvivlade många gånger på Guds oändliga kärlek. Jag minns inte nu vad jag sa, innan Herman la på luren men jag hoppas att jag betonade Guds rika nåd, som gäller alla som söker den. Utan den är vi alla dömda. (Psalm 103:11).
Efter 15 år på lagret övertalades jag att börja sälja dammsugare. Med entusiasm tog jag min demonstrationsväska innehållande både dammsugare och golvbonare och drog iväg på cykel. Vi var väl 3-4 stycken som inte hade egen bil, bland ett 25-tal försäljare. Jag tyckte att det var roligt att få vara ute i rörelse. Värre var det att vandra fem trappor i hus som saknade hiss. Jag tror att jag besökte varje hus i Vasastan under de två åren. Men jag saknade den envishet som krävdes. Lönen blev inte hög, då den bara bestod av provision. Ändå vann jag ett par mindre priser, en silverkedja som mor fick och en barometer som fortfarande hänger i hallen. En liten grupp pingstvänner samlades till bön varje morgon innan de började dörrknackningen och de låg i topp. På eftermiddagen började arbetsdagen. Jag tog med mig min dammsugarväska och ställde den i porten. Sedan gick jag eller tog hissen upp och började på översta planet och vandrade sedan nedåt. Jag ringde på dörrarna en efter en tills någon öppnade. Visade någon det minsta intresse av en demonstration av den utmärkta hypermoderna dammsugaren, där sladden for in av sig själv, om man trampade på knappen, bestämde vi en tid på kvällen då "gubben var hemma". Ringa på nästa, och så nästa. Utanför en dörr hördes en orolig kvinnoröst: "Öppna inte! Man vet inte vem det är - det kan vara en mördare!".
"Ja, då vet vi det", sa fru Åberg på kvällarna när hon reste sig för att gå hem. Hon brukade titta in till mamma efter jobbet för att prata en liten stund. Hon bodde ensam med sina två döttrar i gårdshuset, men när flickorna växte upp och tjänade pengar, flyttade de till det finare gathuset med fönster åt gatan. Kanske var där ett rum större. Ofta var det inget som hänt annat än det vanliga om solsken och regn eller om en granne som spelat för högt. Hon jobbade på mjölkcentralen längre ner på gatan. Det var aldrig någon som frågade vad hon gjorde där, men jag tror att hon diskade mjölkflaskor.
Men en kall vinterdag hände något. Den 8 februari 1937 öppnade en orolig tant sitt fönster åt bakgården där vi, några ungar höll till, och ropade: "Mjölkcentralen brinner!". Vi rusade ut på Torsgatan och ner mot Odengatan. Brandbilar tjöt. Ambulanser trumpetade att "här var det bråttom". Längre ner mot Vasaparken välde det ut tjocka rökmoln upp i skyn. Vi sprang ner mot röken men blev stoppade av ett rep, som vi inte vågade krypa under. För det stod en polis i vägen. Besvikna lufsade vi hem till vår gård. Senare berättade ett ögonvittne om dramatiska sekunder uppe på taket. Det hade börjat brinna på en övervåning. En brandman stod på taket och spolade vatten och plötsligt halkade han och föll ner mot den isiga takrännan där han hängde med händerna men orkade inte länge utan föll rakt ner på den hårda marken, mot en säker död, precis före räddningsstegen kom. Dagen efter kom fru Åberg på kvällen och satt lite längre än vanligt på grund av den hemska olyckan och avslutade besöket: "Då vet vi det!" och gick hem över gården till gathuset.
Torsgatan 42
Året var 1925 då jag, Frifolf Arne kom till världen. Radiotjänst startade och Sven Jerring sände sin första "Barnens brevlåda" och en liter mjölk kostade 24 öre. Om det stod några nyfikna utanför porten på Torsgatan 42 i Vasastan i Stockholm en snöig februaridag 1926 och glodde på gubbarna som kom och drog en släde med ett litet flyttlass, måste de undrat varför de lastade av en orgel? Kunde det vara en kantor, som flyttade in? Nej, det var en skomakarmästare, som hette Karl Efraim Emanuel Niklasson. Han var min pappa. Jag var 7 månader. Min syster Ruth kom året därpå.
Torsgatan är en lång och bred bussgata som börjar nere vid Norra Bantorget. Den sträcker sig ända bort till Norra Stationsgatan. Vasastaden börjar på norra sidan Odengatan. En Stadsdel som började byggas i början på 1900-talet då den ökade befolkningen måste få bostäder. Det byggdes på gärden med trädgårdsmästarodlingar. Vårt hus ligger i kvarteret Liljan, en påminnelse om den tiden.
Mamma och pappa hade köpt en liten lägenhet i HSB. Ett rum och kök. Det var två hus. Ett gathus med fem trappor och ett gårdshus med fyra. Båda husen saknade hiss. För vår del gjorde det inget eftersom vi bodde på bottenvåningen. Huset var nytt. Att orgeln hängde på flyttkärran berodde på att pappa tidigare i livet träffade en troende flicka, som han blev väldigt förälskad i. Han köpte orgeln och lärde sig spela efter noter, för han var begåvad och imponerade på flickan. Det gav resultat och hon blev kär. En fästman, som kunde spela orgel och dessutom sjöng vackert kunde man inte missa! Men en viktig sak fattades. Han måste bli frälst! Och eftersom han länge kämpat med sitt spritbegär kom denna uppmaning lägligt. I sin ensamhet böjde han sina knän vid sin enkla ungkarlssäng, som knarrade till bara man tittade på den. Han bad och ropade till Gud: "Ta bort min längtan efter sprit och förlåt mig all min synd och låt mig få Anna-Lisa till min fru! Så hette den frälsta flickan från Filadelfiakyrkan. Och medan han bad hade hon stått utanför dörren och ringt på dörrklockan, som han inte hörde. Karl reste sig upp, sträckte på sig och kände en underbar frid i sitt inre. Men Anna-Lisa kände oro eftersom han inte öppnade dörren. Tänk om han hade druckit och inte vågade öppna? Det såg lovande ut. Nu tyckte Anna-Lisa att Karl borde döpas också och det hade han ingenting emot. Hans syster Nora och mamma blev också döpta som vuxna och de båda satt förstås på första bänken i Filadelfiakyrkan på Sveavägen 45, vars första föreståndare var Lewi Pethrus. Församlingen hade bildats 1911 i en lokal på Uppsalagatan 11 (nuvarande Gästrikegatan). Glädjen visste inga gränser i kvällsmötet när Karl Niklasson bekände sin tro på Jesus Kristus och sedan steg ner i dopgraven. Den gladaste var Anna-Lisa! Mer vet inte jag. Ingen har berättat. Det enda jag vet är att min pappa inte kunde hålla sitt löfte om nykterhet. Förlovningen bröts. Anna-Lisa försvann. Men orgeln blev kvar och överlevde pappa i många år innan den skänktes bort.
Barndomen
Vi bodde i gårdshuset. I gathuset bodde det lite finare folk. Kontorsmänniskor och tjänstemän. Husen bestod av 88 lägenheter. Vi hade tre gårdar att leka på. Men de var nog inte avsedda för barn. En framgård med soptunnor och en med piskställning där man piskade och borstade mattor precis utanför vårt fönster. Någon mörk kväll kom det en elak gubbe från gathuset och drog mattställningen längre åt vårt fönster. Bakgården hade två piskställningar. Gårdarna var viktiga för oss barn som var många.
Hemma hos mig fanns inte mycket mer än ett fiaspel, ett par, tre böcker och någon veckotidning som mamma fått av en tant. Mamma fick ganska mycket kläder av de fina damer hon jobbade som hembiträde hos. Jag tror att pappa aldrig köpte några kläder. Han gick i apotekarens eller byråchefens byxor. Söndagarna som barn var de lyckligaste dagarna, då pappa var nykter. Då vilade helgstämning. Mamma gjorde så goda oxrullader. Det första min syster Ruth ofta sa när hon kom hem var: "Vad blir det för efterrätt?". Syltade päron och vispad grädde var en favorit. På torsdagar fick vi alltid ärtsoppa, fläsk och pannkakor, samtidigt som vi lyssnade på Barnens brevlåda. Mamma var för övrigt bra på att baka och hon fick ofta beröm för hennes goda kakor. Finska pinnar och Spritskransar var något av det hon bakade.
Pappa låg länge kvar i kökssoffan på söndagarna och läste Stockholmstidningen. Så fick han kaffe på bordet intill. Han halvsatt och sträckte sig efter socker och grädde, sen efter kaffet la han in en pris snus under överläppen eller tände sin pipa. Mamma drack också kaffe, som hon hällde upp på ett fat, som hon blåste på för att det var varmt. De pratade och skrattade och ibland läste pappa högt från tidningens söndagsbilaga. Vi försökte tillsammans lösa rebusen, som alltid fanns med. Under en period läste pappa en följetong i "Folket i bild". Jag minns att det var berättelser av Moa Martinsson och Vilhelm Moberg. All läsning skedde från kökssoffan. När klockan blev elva knäpptes radion på. Då gick min syster och jag in i rummet, för då ville båda föräldrarna höra Gudstjänsten. Omtyckta predikanter var kommendören vid Frälsningsarmén, Karl Larsson och domprosten och skalden Nils Bolander, som senare blev biskop i Lund. En del söndagar kom tant Emelie in på besök, direkt efter högmässan hon besökt, för att berätta om den fantastiska predikan hon hade hört, av en präst som hon älskade. Plötsligt kom mamma från köket och ropade: "Fridolf! Vill du gå ner till gasverket och köpa ett par poletter? Gasen är slut, jag har glömt att köpa det". Gaspoletterna fanns i en automat, som hängde på väggen utanför mjölkaffären, på gasverket, längre ner på Torsgatan.
"Får Gullan komma ut?", frågade Gun och Ingrid när jag öppnade dörren. Det var min syster Ruth, som de kallade Gullan. Jag vet inte varför. Kanske för att hon såg gullig ut med sitt långa lockiga hår. Det var alltid frågan om att komma ut. Ingen av husets barn gick in till varandra. Förresten, vad skulle vi göra inne? Vi lekte ute på våra tre gårdar med bollar, stenkulor, hopprep och fantasi. En stor överraskning inträffade när Ulla-Britts föräldrar en gång bjöd alla husets barn på julgransplundring. Då lekte vi en lek som hette Ryska posten. Det var första gången jag pussade en flicka. Det var Ulla-Britt. Hennes far var bagare och de hade en motorbåt. En gång bjöd de alla ungar som fick plats på en utflykt med båten. Jag minns inte var vi for. Ulla-Britts snälla pappa dog tidigt på grund av allt mjöldamm i sina lungor. Det var synd om dottern, som var enda barnet, eftersom jag tror att hennes glada mamma inte heller blev gammal. Både Gun och Ingrid var begåvade. De läste vidare och Gun var husets första student. Hennes pappa jobbade på mjölkcentralen. Mamman dog tidigt i blödande magsår. Själv flyttade Gun till landet och gifte sig med en bonde.
I vår familj var det aldrig någon som kramade om varandra. Mamma och pappa tog inte i oss och de fick inte någon kram av oss. Kanske om det var något särskilt som hänt. Men Ulla-Britts föräldrar kan jag tänka mig var annorlunda. I gathuset bodde ett brödrapar, som var min mammas favoriter. "Se på Lars och Bertil, hur lydiga de är!", hörde jag ofta. "De kommer alltid när man ropar". De var flitiga i skolan också. Tror att de tog realen. Det gjorde inte Arne eller jag. Vi busade istället. Vi satt fast björntråd utanför fönstret till en äldre kille, som vi visste var frälsningssoldat. Han bodde åt bakgården. Vi passade på i kvällsmörkret att gnida harts på tråden. Det orsakade en gnällig fiolton. Det lyste i hans fönster, så vi visste att han var hemma. Efter en lång stund öppnades gårdsdörren med hast och den utsatte hyresgästen kom fram och låtsades vara upprörd innan han skrattade och började berätta om sina små bus i tidigare år. Arne försvann snabbt när han hörde stegen i trappan men jag blev fast på grund av att jag ville ha björntråden och hartsbiten med mig.
På vintrarna åkte vi skridskor i Vasaparken. Skridskorna skulle skruvas på med en nyckel, och sedan bindas fast med remmar på skorna. En gång som liten var mamma med. Hon skulle hjälpa mig att dra åt remmarna. Det var inte alltid så lätt. Plötsligt gick remmen av, så mamma fick den vassa skridskospetsen i handen, så att det började blöda. Mamma fick gå upp till Sabbatsbergs sjukhus för att bli sydd. Ibland lossnade remmarna mitt i skridskoåkningen. När jag började skolan fick jag och flera barn låna skidor och gå ut till Hagaparken till Koppartälten där det fanns fina backar. Det var inte alltid som bindningen passade på skidorna, utan rätt som det var halkade en skida av. Men trots det hade vi väldigt roligt.
På Luciakvällen gick många av oss i huset ner till Odengatan för att se Stockholms Lucia. Det var en stor händelse på 30-talet. Hon var en av tio Luciakandidater och röstades fram av Stockholmstidningens läsare. Odengatan var packad med folk som hurrade och vinkade till Lucian, som satt högt upp på en vagn, med vit pälskappa och vinkade tillbaka. Det var ett långt tåg med hästar, tomtar, och de nio tärnorna. Ofta var det mycket snö och kallt. Så det varma kaffet eller chokladen smakade gott när vi kom hem. Ibland i sällskap av ett par tanter. Jag fick en lastbil och Ruth en docka, när vi var i åttaårsåldern. De låg i ett julklappspaket som faster Nora hade skickat från Skåne. Jag minns ännu glädjen när jag skruvade upp bilen med lyktor som lyste, när den rullade iväg över köksgolvet. Med Ruths docka följde det med ett brev, där jag kommer ihåg att det stod: "God jul! Jag heter Ingrid. Var rädd om mig".
Efter jul blev alla HSB-medlemmar bjudna på en stor julgransplundring i Blå Hallen i Stadshuset. Glömmer aldrig hur roligt det var att springa i den stora trappan, som vi alltid ser på TV, vid Nobelfesten. Och så dansade vi ringlekar i salen, där bankettborden brukar stå på Nobelfesten. Det var en påkostad fest med musik av Sune Valdimirs orkester som var känd från Radion. Det var så spännande att stå precis nedanför estraden. En känd gäst var alltid inbjuden. Revykungen Karl-Gerhard var med en gång. Senare på kvällen blev det dans för de vuxna i Blå Hallen.
Två idoler hade jag som skolbarn. Den första var filmstjärnan Fridolf Rhudin. Vi hade ju samma förnamn och så var han rolig. Precis som jag trodde att jag var. Jag imiterade honom i klassen en gång, med monolog den "Den ensamma hunden". Jag hade en pälsmössa på huvudet. Jag fick applåder. När Sportpalatset på Kungsholmen invigdes skulle Fridolf hålla tal om hur viktigt det var att alla kunde simma. Han stod vid bassängkanten med ryggen åt vattnet och flyttade sig lite närmare bassängen undan för undan, under talet. Publiken följde med spänning hans steg. De anade nog vad som skulle hända. Rätt som det var tog Fridolf ett steg baklänges över kanten och föll i vattnet med sina fina högtidskläder. Jublet blev ännu kraftigare när det upptäcktes att Fridolf inte kunde simma. Han ropade på hjälp och flaxade med armarna tills personalgubbarna hoppade i och drog upp den blöte talaren på kanten. (Filmer som jag kommer ihåg är "Fridolf i lejonkulan" och "Simon i Backamo"). Min andra idol var också en skådespelare. Han var något år äldre än jag och gick i samma skola och hette Nisse Hallberg. Han blev känd efter sin första film som hette "Anderssonskans Kalle", med Thor Modéen, som spelade polis. Han jagade den busige Kalle hela filmen. Festliga scener som jag minns är när Kalle och några grabbar hoppade på isflaken ute på Riddarfjärden.
Mamma
Edith Elisabeth Falkenström föddes i Vreta kloster i Östergötland, 1891. Senare flyttade familjen till ett litet stationssamhälle som heter Maspelösa, där min morfar var stins. MÖJ, som betyder mellersta Östergötlands järnväg blev i folkmun: "Mycket ömklig järnväg". Mamma växte upp i ett stationshus med ett par syskon. Hon var flitig i skolan men tyckte inte om att rensa rovor som barnen sattes att göra på eftermiddagarna efter skolans slut. Lantlivet var inte hennes grej. När Ediths mamma dog tidigt gifte pappan om sig med en kvinna som inte passade ihop med barnen. Det var väl orsaken till att mamma efter skolans slut flyttade från hemmet till Ljungsbro där hon fick arbete på Cloetta chokladfabrik. Hon trivdes bra och stannade där i flera år.
Jag vet inte orsaken till varför hon i 24-årsåldern flyttade till Siljansnäs i Dalarna. Edith tog plats hos en kyrkoherdefamilj, som hembiträde. Men olyckligt nog blev det en nitlott. Arbetet var krävande och jag tror att hon aldrig var ledig, för på söndagarna skulle kyrkoherden och hans fru ha frukost på sängen klockan halv sju, precis som varje vardag och deras skor putsas och ställas blanka utanför sovrummet. Till slut blev det för mycket. Mamma bestämde sig för att fly och det gick bara under natten när alla låg och sov. Då tog hon sin resväska och smög ut genom bakdörren, hukade sig ner bakom kyrkogårdsmuren för att inte synas. Hennes hjärta bultade häftigt. Hon tyckte inte om kyrkogården där, för att gravarna var hennes enda utsikt utanför hennes rum och utanför köksfönstret. Ediths tonårstid var nog hennes lyckligaste. Hon var gladlynt och hade fin gemenskap med traktens ungdomar. Hon berättade hur roligt det var vintertid, att åka skridskor på kanalen. Sedan fanns nykterhetslogen IOGT där, som samlade många ungdomar för att sjunga och dansa ringlekar. Dock inträffade två tragedier. Ediths bror, som älskade att cykla fort körde ner i kanalen och drunknade. En pojke som var förälskad i Edith tog livet av sig för att han inte fick sin kärlek besvarad.
En vanlig dag, mitt i veckan hände något som skakade om och förändrade tillvaron för hela familjen. Det var den 15 oktober 1937, jag var tolv år. Det var sent på kvällen, varken mamma eller pappa hade kommit hem från verkstaden. Det ringde på dörren och utanför stod en polis och meddelade: "Er mamma kommer inte hem....". Klumpen i magen kunde inte bli större. Mamma var på väg hem från verkstaden med skor till kunder. Hon hade bråttom som vanligt. Spårvagnen bromsade in och stannade till några sekunder vid vägkorsningen strax innan hållplatsen vid St Eriksplan. Mamma stod längst bak på sista vagnen med öppna dörrar. Nu såg hon sin chans att tjäna någon minut, tog ett språng rakt ut, snurrade runt i luften och slog ner på rygg. Så hårt att den gick av. Ett vittne berättade att mamma skrek: "Låt mig dö!!". Ett helt år låg hon på Sabbatsbergs sjukhus. Flera månader på rygg i gipsvagga. Den som opererade var professor Hübinette, en omtyckt och rolig läkare som var körsångare. Någon sade att han sjöng i operationssalen. Men troligen inte när han opererade. Han skämtade gärna med patienterna när han gick ronden. Senare när mamma kunde sitta upp i sängen såg han till att mamma fick kaffe. En avundsjuk kvinna i sängen bredvid undrade avundsjukt varför? Doktorn hörde hennes kommentar och vände sig till henne och sa: "Det är medicin". "Jag har aldrig sett någon dricka medicin på fat", mumlade hon för sig själv. Professorn hade ett gott öga till mamma för att hon, trots sin stora skada alltid var glad. Det berättades många roliga historier om professorn. Han svor ofta. En syster retade sig på det och sa till honom: "Karlar som svär är det värsta jag vet!". Blixtsnabbt kom svaret: "Fruntimmer, med korviga strumpor är det värsta JAG vet!". Hans död kom plötsligt. Han signade ner mitt i en konsert. Kirurgen Hübinette trodde att mammas ryggnerver som gått av skulle läkas ihop igen, men så skedde aldrig.
Sommaren 1937 var mycket het. Jag minns ett besök hos mamma när hon låg ute på en balkong på sjukhuset att vi undrade hur hon stod ut i värmen. Men hon var inte besvärad av värmen. Minderåriga måste vid besök visa upp passerkort för vakten med skärmmössa som stod vid stora ingången. Det var viktigt med besökstiden. Ingen släpptes in en minut före. Det stod alltid en kö av besökare som väntade. Och när timmen var slut kom en sjuksyster och ställde sig vid dörren och sa: "Besökstiden är slut!". Lördagar och söndagar var besökstiden två timmar. Sjuksalen rymde 24 sängar. Det var svårt att se min mamma ligga där i en av sängarna så orörlig. Lukten av eter var tung i salen. Jobbigt. Den påminde mig om ett flertal operationer jag grät mig igenom före skolåldern, på grund av återkommande polyper och öroninflammationer. Minns de sekunder när duken med eter lades över näsa och mun och jag skulle börja räkna innan jag somnade. Därför var det skönt att komma ut på Dalagatan och andas frisk luft som fanns då vissa tider på dagen i innerstan, på 30-talet. Mamma fick tillbringa resten av sitt liv på kökssoffan.
Pappa
Min pappa Karl föddes 1893 i Stockholm. Han var yngst av tre syskon, en bror och en syster. Bröderna blev alkoholister, syster Nora Pingstvän. Pappas dröm som pojke var att bli sjökapten. Han var ofta nere på Skeppsholmskajen och tittade på de stora vita båtarna. Inne i lägenheten hörde han båtarnas signaler med ångvisslan. En barkbåt var den lille Karls enda leksak. Den höll han i handen och sprang runt matsalsbordet varv efter varv. Pappa hade läshuvud, som jag saknade, till stor sorg för honom. Efter Nikolai folkskola med bra betyg gick han i läroverket och några år senare under Officersskolan vid Västernorrlands regemente i Sollefteå med fint avgångsbetyg, utskrivet i Sollefteå den 11 augusti 1914.
Mamma, som var gladlynt till naturen, stod för tryggheten. Pappa för oron. Länge låg jag och lyssnade om dörren skulle öppnas innan jag somnade. Så vaknade min syster och jag av höga röster från köket. Om regementstiden fick jag som barn höra berättat många gånger när pappa kom hem sent och druckit några öl. Då satte han sig på orgelstolen och tände en cigarett, medan vi andra låtsades sova. "Och då sade matteläraren: 'Kom fram korpral Niklasson och visa hur man räknar! En sån begåvning har vi inte haft på skolan'." Men vad hjälpte det? Sprit, bråk och rymningar slutade med avsked och hemresa till Stockholm.
Pappa öppnade en skomakarverkstad på Hälsingegatan och mamma hjälpte till att lappa väskor och putsa skor. Pappa hade sina svåra stunder när han druckit sprit en period och satt ensam i skomakeriet. Han nynnade för sig själv en strof från sången: "Skall det bli några stjärnor i kronan en gång?". När pappa just börjat en period verkade spriten så att han blev glad. Han berättade en kväll att han suttit på spårvagn 4, som var en ringlinje och berättat roliga historier som alla skrattade åt. Och han köpte godis till Ruth och mig, som han inte brukade göra. Pappa hade ett muntligt avtal med sin syster Nora: Om du följer med mig på bio så följer jag med till Filadelfia. Det gällde en Edvard Persson-film som gick på biografen Plaza på Odengatan. Avtalet hölls. Pappa berättade efter biobesöket att Nora då och då satte sina händer för ansiktet under filmen.
Vilken underbar glädje jag kände när pappa kom hem och packade upp en ny Aga-Balticradio. Efter den dagen satt jag ofta fastklistrad vid den och lyssnade på allt, eftersom jag sällan läste några böcker. Pappa kom in på lördagarna och sa: "Nu är det dags att vakna!", så knäppte han på radion där Sigge Furst sjöng med glad och pigg röst: "Gomorron, gomorron, små fåglar kvittrar glatt, gomorron gomorron...!". Den gröna lampan som lyste från radion verkade magisk i halvmörkret. Innan radion minns jag någon äldre som pillrade på en liten låda, s.k kristallmottagare. Hörde man något ljud från den blev man överlycklig. Radiotjänst och jag föddes samma år - 1925. Radion har alltså följt mig från barndomen.
Min farbror Teodor som bodde i Reftele var en skicklig möbelsnickare och kunde lite av varje. Han byggde och monterade en radioapparat som han skickade hem till oss, men mamma sände den i retur med motiveringen att lyssnandet skulle äventyra läxläsningen. Men hon fick senare i livet själv en stor glädje av radiosändningarna när hon satt förlamad i sina ben efter sin olyckshändelse och satt och lyssnade i köket där hon vistades hela dagarna. Sömnad och korsord och radion täppte igen tystnaden som bodde i väggarna. Hennes första favorit var Gösta Knutsson med frågesportprogrammet "Vem vet vad". En annan favorit var Egron Kjerrman som ledde allsången från Skansen. Vid radion satt pappa i sitt skomakeri när han kämpade med gamla skor som skulle halvsulas eller klackas. Eller båda delarna. Ett underbart sällskap när inte kunderna skulle servas.
Ölkaféer var en viktig träffpunkt för män i medelåldern och äldre. Man gick in för att ta en öl och prata med andra "gubbar". Stämningen var härlig men kunde ibland bli lite hög, särskilt på söndagar, om man kom från en fotbollsmatch på Stadion eller Råsunda. Efter flera öl kunde det bli bråkigt men då kallade servitrisen in vaktmästaren som alltid stod utanför dörren med skärmmössa med guldmärke som påminde om polismärket. Han gick in och föste ut bråkstakarna på gatan och bad dem försvinna tills de nyktrat till. Servitriserna var upptagna och skämtade med gubbarna, de fick då och då en klapp i baken men de skämtade bort det hela. De tjänade så bra med drickspengar. När ölkaféerna försvann blev många män hemlösa, särskilt ungkarlar men även gifta män sörjde ölfiken för när det blev lite trist hemma så slank de ner till närmaste ölkafé. Min svärfar brukade berätta en rolig historia: "Hemma satt några ungdomar och spelade kort i rummet. Då kom frun i huset hem: 'Men inte ska ni väl sitta inne när det är så vackert väder!?'. 'Nä, det har du rätt i morsan. Kom så går vi ner på kaféet, grabbar". Jag fick följa med pappa någon gång, mest för att han inte skulle sitta för länge. Efter en öl kommer suget efter en till. Han drack en pilsner och en porter innan jag bad: "Kom så går vi! Mamma väntar!". Vid ett tillfälle på ett större kafé blev pappa sur för att de hade mattvång. Han hade nyss ätit och var inte det minsta hungrig. Ändå måste han beställa och betala en maträtt för att få den efterlängtade pilsnern. När pappa var ung och stark och ganska lång och rak i ryggen och dessutom med trevligt utseende ("Den vackre bagaren" kallade man honom tidigare), fick han plats som "utkastare" på fina Berns salonger. Det var när han kom hem från korpralskolan i Sollefteå (som måste varit en fördel när han sökte jobbet). Jag har ingen aning om hur länge han var där men vet att han fick sparken när han ertappades onykter i tjänsten, efter att ha samlat ihop skvättar som han drack upp, ur gästernas glas .
Jag har sett och hört pappa ligga i träsoffan och gråta. När pappa låg för döden på S:t Eriks sjukhus var jag inte där. Jag var för feg att se honom ligga, gul i ansiktet och med slangar med dropp och syrgas. Men min faster har berättat om det lyckliga slutet. Pappa hade frågat henne om ett bibelord och när hon läste det lyfte pappa upp sina händer och faster såg att hans ögon följde efter och började lysa av glädje eftersom han såg något däruppe långt över sjukhustaket. Efter några sekunder föll armarna ner mot sängen. Jag grät många tårar under lång tid. Pappa fick aldrig sin folkpension han längtat efter, som vid den tiden var vid 67 år. Han dog 1959, ett år före sin pensionering. Hade inte pappa blivit uppdragen ur Stockholms ström när han föll i vattnet, nedanför Operan, hade han bara blivit tre år.
Farmor och farfar
Mina farföräldrar, skräddaremästare Gustav Adolf Niklasson och Anna bodde på en härlig Stockholmsadress. Köpmantorget 10, 3 trappor upp. De hade sitt skrädderi i samma kvarter, på Köpmangatan 2 (Stockholms äldsta gata). Den 21 augusti 1885 flyttade Anna från Linderöd i Skåne till Stockholm och gifte sig med Gustav Adolf Niklasson, från Rinna i Östergötland. Han var 27 år äldre än Anna. Han 49 år, hon 22 år. De fick fem barn, varav två flickor som dog i tidig ålder, Anna 8 år och Rut, 1 år. Min farfar fick jag aldrig träffa. Han dog 1905, 69 år gammal. Det var tjugo år innan jag föddes.
Faster Nora
Strax före jul gick min faster Nora som var i nio - tioårsåldern ut på Stortorget. Hon var nyfiken på allt folket som samlats runt den stora julgranen utanför Börshuset eftersom det var den årliga julmarknaden. Det var inte långt från Köpmantorget där hon bodde. Idag var en särskild dag. Den dag som konungen Oscar den andra, kom ner från slottet. Han hade inte heller långt att gå. Hans uppgift var att dela ut julklappar till barnen som samlades. Nora hamnade längst bakom alla stora människor. Hon sträckte sig upp på tårna, men såg ingenting. Plötsligt hörde hon en stark röst, som sade: "Här står en liten flicka som inte fått någon julklapp". Nora vände sig om och såg den stora farbrorn med blanka knappar och en stor skinnmössa på huvudet: "Var så god!", sa kungen och räckte fram en jättesöt liten docka. Nora neg och sprang till mamma. Och kungen gick också hem, för den dockan som Nora fick var hans sista julklapp att dela ut. Men han sprang inte. En äldre man som är kung går sakta och värdigt. Senare i livet hamnade Nora också i en folksamling. Det var utanför en tältkyrka på Ladugårdsgärdet. Hon kom ut från ett fullpackat tält där många upplevde ett sant och djupt möte med Gud. Predikan var allvarsbetonad och handlade om Jesu snara återkomst. Han kan komma när som helst! På 30- och 40-talet var det vanligt att mötesledaren i en pingstförsamling avslutade gudstjänsten med orden: "Om vi lever och Jesus dröjer så möts vi här nästa söndag". Nora tänkte när hon gick ut: "Om Jesus inte dröjer, kan han ju komma före nästa söndag. Redan i veckan, som pastorn sade. När som helst!". Hon tänkte många tankar om detta medan hon fortsatte vandringen ner mot busshållplatsen. Helt plötsligt upptäckte hon att hennes väninna Selma inte fanns med i den klunga hon gick med. "Selma!", började hon ropa. Hon vände sig om och gick tillbaka mot tältet och mötte många människor, men ingen Selma syntes. Så hon började ropa på nytt: "Selma! Selma!". Då slog en tanke ner: Tänk om Jesus hämtat Selma och lämnat mig kvar? Nora började storgråta och ropade: "Jesus! Förbarma dig!"."Hallå, varför ropar du? Jag är ju här!", sa Selma. De kramade om varandra medan Nora skakade av gråt. Det dröjde ända till kvällen då systrarna i Herren kunde skratta åt händelsen. Min kära faster Nora vittnade om sin omvändelse hela sitt kristna liv. Som barn skämdes jag ibland. Hon sjöng och spelade cittra. Och den tog hon med sig till Kristianstad dit hon flyttade och fortsatte att vittna om Jesus med sång och spel på äldreboendet. Tills hon med egna ögon fick möta Honom i paradiset 1982. Då var hon 91 år.
Skolan
"Ni är den sämsta klassen jag haft!", sa den gamla lärarinnan Ester Granberg i slutet på det fjärde skolåret. Och så fortsatte hon: "Förra klassen var också dålig, men där fanns en pojke, som var otrolig! Han kunde höra på långt håll vilket bilmärke bilen hade som närmade sig!". Fröken lät väldigt entusiastisk, och svepte med blicken över klassen. "Kanske det finns någon liknande begåvning här, tro". Men ögonen fastnade inte på någon, vad jag kunde se. Ville hon trösta oss fårskallar, som saknade läshuvud?
Jag började i Gustav Vasa folkskola på hösten 1932. Jag höll en blivande klasskamrats mamma i handen, eftersom min mamma inte hade tid. Jag var så nervös och rädd och vågade inte säga till att jag behövde uppsöka en toalett. När vi suttit länge kissade jag på mig. Skolstarten hade ju kunnat börjat på ett bättre sätt!
Men hur gick det då med skolan? Jotack, jag blev godkänd. Efter ett intelligenstest fick jag rådet att bli målare. De första skolåren var jag bäst på att skriva uppsats. Fröken läste upp dem för klassen och alla skrattade. Det var bra att vara rolig för då behövde jag inte hävda mig i slagsmål eller på annat sätt. Efter 4:an fick vi en manlig lärare som vi skulle titulera "Magister". Han var hårdare. En gång hade en elev att välja på stryk eller brev hem. Han valde stryk och fick lägga sig på knäna över en stol framför hela klassen. Magistern slog med full kraft med pekpinnen så den gick av. Ena halvan flög genom klassrummet, bort mot sista bänken. Den knäböjande mottagaren av piskrappen bet ihop läpparna och sa ingenting. Men när han reste sig upp grinade han illa och var våt i ansiktet och hade svårt för att sätta sig. Men han kände sig säkert lättad över att han avklarat straffet. Han slapp komma hem med ett brev. Det gick ett rykte om att hans pappa var väldigt sträng. Om man räknar bort magisterns hårdhet tyckte de flesta om honom. Han höll ordning och fick oss att skratta ibland. När det andra världskriget bröt ut i september 1939, blev han inkallad till militärtjänst i Boden och då var det några av oss som grät. Kanske inte de som hade smakat av pekpinnen. När magistern tog avsked av oss i klassrummet visste ingen om han skulle komma tillbaka. Det jag minns mest från folkskolan, är de jobbiga läxorna jag satt och tragglade med på eftermiddagarna och ibland på kvällarna. Man var ju aldrig ledig. Pojken som kom hem från sin första dag på skolan visste nog inte hur rätt hans spådom var. Mamma frågade: "Hur har det varit i skolan idag?". Pojken slängde nonchalant mössan på hyllan och svarade: "Ja, nu får man nog ingen ledig dag innan man får pension!".
En dramatisk och sorglig händelse i skolan inträffade den dag Kurt inte kom på morgonen. Hans bänk stod tom hela dagen. Det fanns ju inga mobiler på den tiden. Dagen efter fick vi veta sanningen. Då kom Kurt och berättade att natten före hade han tillsammans med mamma och pappa letat överallt på gator och trappor efter sin yngre syster Gerd, som inte kommit hem på kvällen, och aldrig kom hem. Hon hade blivit mördad och hittades efter en vecka, tror jag. Mördaren hette Olle Möller men erkände aldrig, trots bevis och indicier. Han blev senare fälld för ett annat mord på en kvinna och satt fängslad i många år. Det mordet erkände han inte heller.
Ett skräckminne från skoltiden lever kvar. Jag hade varit borta från syslöjden när vi skulle lära oss knäppa ihop snören till våra ryggsäckar, som vi hade sytt. Den hemska händelsen började när syfröken plötsligt i klassrummet kastade ut en fråga och tittade på mig. "Vill du Fridolf gå hem till Caroline så visar hon dig hur man gör?". Jag blev likblek i ansiktet då jag stammade fram ett "ja" istället för ett "nej", som jag önskat. Att gå hem till den vackraste flickan i klassen skulle för de flesta vara en högvinst. Om jag ändå inte hade varit så blyg. Men det fanns inget val. Jag ringde på hennes dörr någonstans på Upplandsgatan och rodnade långt innan dörren öppnades. Caroline visade mig in i ett rum till mamman, som dukat fram varm choklad med bullar. Efter ett stelt samtal frågade hon om jag ville gå ner till affären och handla. "Tack, gärna", sa jag med en lättnad i rösten, som jag hoppades att ingen av damerna förstod. Jag gick så långsamt jag kunde. När jag kom tillbaks var remmarna klara. Nu, många år senare kan jag erkänna att besöket inte bara var en plåga. När jag satt en stund bredvid Caroline i soffan fick jag en behaglig hjärtklappning när jag kände doften av hennes långa, lockiga, vackra hår, så nära.
I skolan hade vi Sven Lilja i sång. Han blev känd via radion som sände allsång från Skansen. Han var den förste i raden av alla sångledare som sedan följde. Jag minns hans vita kostym som man inte kunde se om man inte var på Skansen, för detta var innan TV:n kom. "Idag ska vi prova en ny sång som vi aldrig sjungit förut", kunde han säga till oss i klassen. "Och när ni sjunger 'Du gamla du fria', ska ni inte sjunga att ni vill dö i Norden. Det är ingen som ska dö utan det ska vara betoning på Norden". Och så visade han oss med orgelns hjälp och sin röst: "Jag vill leva, jag vill dö i Norden". För övrigt ville Sven Lilja byta ut vår nationalsång mot sången "Sveriges flagga", som han alltid avslutade sångarkvällarna på Skansen med. Sedan slog han ett stort slag för körsång på lektionerna. "Kom ihåg grabbar, gå med i en kör för att uppleva den härliga gemenskapen. Dessutom får man resa och sjunga. Finns det något roligare?".
Vi hade en sång- och musiklärare till, men inte samtidigt. Det var ingen mindre än organisten i Storkyrkan – David Vikander. Men han var mera tystlåten, kanske för att han var en äldre man. Jag minns att jag fick applåder från klassrummet när jag spelade en psalm på orgeln till vår sång, och ett vänligt leende som tack, av den riktiga organisten från Storkyrkan.
Skollovskolonier
När jag ser tillbaka på skolåren är jag tacksam att jag blev uttagen till en sommarkolloni som Matteus församling arrangerade. Det berodde på pappas deklarerade inkomst. Jag tror att han förminskade inkomstsumman. Jag kände mig aldrig som fattig. Men vad skulle vi barn i stan göra, som inte hade någon möjlighet att ta vägen någonstans när värmen kom. Min första koloni efter första klass var på Barnens ö, Väddö i norra skärgården. Då var jag liten och rädd och fick ligga i "kiss-salen" på nätterna eftersom jag vätte ner sängen. På dagarna hängde de upp vaxdukar som vi hade i våra sängar, ute på baksidan av huset. Jag kan ännu känna kisslukten. Det tråkiga var att ungarna skrek "pissruskor" till oss. Nej, det första året var ingen höjdare. När vi badade kom det ofta en större grabb som ropade: "Om jag inte får din bulle dränker jag dig!". Rädd som jag var att få huvudet under vatten skrek jag tillbaks: "Du får, du får!". Men den andra sommaren och alla de övriga stortrivdes jag. Min syster Ruth däremot trivdes inte alls. Hon hamnade på ett kollo i Sörmland och längtade hem hela tiden. Jag var alltid på koloni när jag fyllde år. Minns en enda födelsedag. Det var min tioårsdag som blev en skräckdag för mig eftersom traditionen bjöd att födelsedagsbarnet skulle sitta med personalen. Jag skulle tro att jag satt knäpptyst och inte vågade säga ett enda ord. En rolig händelse var när jag fick ett paket från mamma. Men jag måste dela med mig av allt godis. Fröken behöll en del för att dela ut till de andra barnen. De följande somrarna fick jag åka till Dalarna, till Risingsbo i Morgårdshammar, nära Ludvika.
Det var underbara, sköna, varma dagar av lek och tävlingar på gröna gräsmattor och spännande bygge av kojor i skogen. En natt fick vi sova i kojan. Jag blev duktig på simning och tog kandidat- och magistermärket. Och jag höll på att göra sensation i en fotbollsmatch. När vi mötte det bästa favoritlaget och jag gjorde det första målet. Det blev inga fler. Vi förlorade med 1 – 8. Det var inte bara lekar. Lite jobb fick vi utföra också. Städning inomhus och rensning av 200 krusbärsbuskar och plockning av bär. Då var det noga! När magistern inspekterade buskarna höll han sin hand om min hals och tryckte till lite nätt om han fann ett bär kvar. Att sova en timme på eftermiddagen efter badet var skönt. En sommar läste jag deckare som jag hade med mig från stan. Det var en bunt häften som jag lånade ut till rumskompisarna.
Föreståndaren hade med sig en grammofon med vev och satte på en skiva med marschmusik som vi "snattrade" till med våra hemsnickrade snatterpinnar. Det var träbitar som vi brände i kanterna så det lät som trumvirvlar när vi slog dem mot varandra. "Alte Kameraden" kommer jag ihåg. Föreståndaren med grammofonen kallade vi för magistern. Han hette Tage Ringqvist, och var gymnastikdirektör och reservofficer. Och det kan vara förklaringen av musikvalet. En liten rolig historia om honom: Han bodde i samma hus som biografen Atlas på S:t Eriksgatan. Några av hans elever på Vasarealskolan, där han var lärare, såg en film på kvällen. I pausen (när filmen spolades om) passade grabbarna på att gå ut på gården för att röka. De visste inte att deras gymnastiklärare bodde i huset, än mindre att han, just då skulle gå ut med sopor, till en tunna på gården. Det kan man kalla otur. Förvåningen blev stor från båda håll. Eftersom läraren hade rykte om sig att vara sträng, hade grabbarna ett säkert straff som väntade. Jag undrar om de kunde njuta av fortsättningen av filmen? Tage Ringkvist var ledare för herrarnas elitgymnaster och hade bejublande uppvisningar. Hans smeknamn var "Taggen". Kollosommaren avslutades alltid med en höstfest med brasa på sluttningen mot Kolbäcksån. Lars Lönndal sjöng något stämningsfullt. Han var här tillsammans med sina bröder. På höstfesten var det prisutdelning efter sommarens tävlingar. Jag fick fem karameller för femteplats i längdhopp: 4,39!
Konfirmationen
På sista skolårets vårtermin konfirmerades jag i Gustaf Vasa kyrka vid Odenplan. Vi var bara pojkar. Tråkigt tyckte jag, som älskade flickor i vita långa klänningar, som var brukligt på den tiden. Vår präst var den unge pastorsadjunkten med väldig skånsk dialekt, Anders Frostenson, senare känd psalmförfattare till många sånger i vår psalmbok. Jag minns så väl när pappa och jag var inne i uraffären och tillsammans valde min första armbandsklocka. Det hörde till. Nu skulle jag bli vuxen och veta tiden och framförallt passa tiden. Och jag kunde ju inte längre gå klädd i kortbyxor. Det var dags att köpa min första kostym (med långbyxor). Om detta skriver jag i ett brev till min faster i Skåne, daterat den 31 mars 1940: "Tack för femman och det vänliga brevet! Jag hade en väldig tur. Jag fick bestämt sju stycken blombuketter utav olika tanter och flera fastän blommorna just nu är så dyra. Jag fick 15 kronor från Hallsberg, en femma från en fru och Åke Bodin och ett par kronor här och några där. Ja, tillsammans så blev det av alla pengar 40 kronor. Det hade jag aldrig trott. Även i klädseln hade jag tur. Tack vare att Lars och Bertils mamma körde på mig, så styrde vi om att jag fick kostymen gratis. Det var allt jag som var uppe hos Matteus kyrkoherde och fixade det. Han skrev på en lapp och så fick jag gå till Karl Axel Pettersson och hämta en så fin kostym. 62 kronor var det högsta jag skulle få men eftersom de inte hade fått in några så fick jag och alla i klassen som begärde kostym för 70 kronor. Skjorta och krage och mössa fick jag av Bertil i huset. Rock lånade jag, så den konfirmationen gick inte på så mycket. Ty jag ser på min fina armbandsklocka som jag fick utav mammas pensionspengar att klockan strax är åtta....". Lördagen den 16 mars var storförhör en snöblaskig dag. Men på söndagen tittade solen fram och när brödet och vinet delades ut och prästen sade: "För dig utgjutet!", kändes det allvarligt denna söndag mitt under världskriget. De sista visdomsorden som prästen sade innan vi lämnade kyrkan var: "När vi tar avsked en och en ska ni titta på mig och inte samtidigt kika efter moster!".
Första jobbet
När jag slutat folkskolan fick jag genast plats på ASEA verkstad tack vare min mamma som hade träffat verkmästaren vid en trappstädning. Den 1 april 1940 klockan 06.20 steg jag på spårvagn 4 vid S:t Eriksplan i riktning mot söder. Över Västerbron och Hornsgatan och sedan steg jag av utanför fabriken på Rosenlundsgatan. På skakiga ben förbi en vaktkur och in på en stor gård, som ledde in i den mörka, bullriga värld där jag skulle komma att vistas i fyra år. Ute sken vårsolen, vilket gjorde mitt första intryck nedslående. Men det gick snabbt över. Jag fick fortsätta uppför en spiraltrappa av järn och kom in i en mindre hall som var ljusare. Det luktade väldigt illa. Det var den starka "doften" Trikloretylen. Just där vid ett bord satte de mig för att tvätta maskindelar. Jag blev yr i huvudet. Några flinande gubbar kom fram och hälsade mig välkommen. Tack vare en grabb i min ålder, hade jag roligt på jobbet. Där var mest gubbar annars. Han var en riktig söderkis som bodde högst upp på Fjällgatan och kallades alltid för "Cirkus". Jag minns inget annat namn. Vi två trivdes bra ihop. Han var alltid glad och sprallig. Vi skrattade och sjöng tillsammans. Ofta när vi sjöng kom en äldre farbror fram och frågade var vi slagit oss. Ibland hade han en förbandslåda under armen.
En dag kom Cirkus gråtande till jobbet. Han berättade att hans pappa hade drunknat ett stycke ut på Riddarholmsfjärden, alldeles nedanför Fjällgatan. Han hade onykter paddlat i en kanot som välte. Kanoten fick jag, eftersom Cirkus mamma inte ville se den mer. Jag cyklade för det mesta till jobbet, både sommar och vinter. Varma sommardagar stannade jag på hemvägen för att ta ett dopp vid Långholmen. Någon frågade: "Hur gick det med din kanot som du fick?". "Jo, svarade jag, jag var ute en gång och paddlade lite runt Västerbron, men kände mig lite skraj när jag kom att tänka på att Cirkus pappa drunknade". Visserligen kunde han inte simma, men ändå. Olusten tog över glädjen. Det var synd, för det var en härlig frihetskänsla och naturupplevelse att glida över den stilla vattenytan den eftermiddagen, då solen lyste och vattnet glittrade. Men när jag drog upp kanoten vid Rålambshov var det sista gången jag såg båten, någon annan fick ta den. Minnet av vågskvalpet och fiskmåsen som glänste i solen ovanför mitt huvud finns kvar.
Ingmar Bergman
Mitt roligaste minne från de fyra åren jag jobbade på ASEA var mitt deltagande i en teatercirkel, som leddes av den då unge, okände Ingmar Bergman. Lokalen var en hemgård som hette Södergården och låg på Götgatan 37. Vi träffades en liten grupp en gång i veckan då vi övade pantomimer och annat. Det allra bästa var att vi fick vara med på studentteaterns föreställningar som statister och allmän hjälp runt omkring. Det var roligt men jobbigt eftersom det blev sena kvällar, till långt in på natten. Detta på grund av att teaterscenen byggdes i kårhusets matsal, som var upptagen dagtid. Det var flera repetitioner innan premiären. Ibland kom jag hem en timme innan jag skulle börja jobbet. Intressant att se de kända skådespelarna på nära håll. Anders Ek, Birger Malmsten, Sif Ruud, Erland Josefsson, Toivo Paavlo, Sture Ericsson med flera. Efter premiären blev vi bjudna på supé tillsammans med hela ensemblen. Det var spännande. Ett särskilt minne har jag. Jag slumrade väl till en sekund när jag skulle följa en skådespelares steg på scenen med en spot-light. Vaknade med ett ryck när regissören Bergman mitt i natten nerifrån den mörka teaterlokalen utsände ett skrik som var riktat till mig upp på läktaren: "Jävla Niklas!". Men jag var inte ensam att bli utskälld. Jag hörde på nära håll när Bergman skällde ut Sif Ruud. Genom teatercirkeln på Södergården blev jag intresserad av skådespelaryrket och sökte till Dramatens elevskola. Naturligtvis kom jag inte in. På en privatskola gick det bättre. Där kom jag in! I gruppen fanns Emmy Storm, som senare blev antagen på Dramatens elevskola. Nu är det roligt att se henne på TV, som Emils mamma i Emil i Lönneberga. Några ungdomar från Södergården jobbade på ASEA. Det ledde till en förfrågan från fackföreningen om vi ville medverka på ett klubbmöte. Klart vi ville. Vi skrev ihop en kortare pjäs, som vi tyckte skulle passa. Eftersom det var krigstid handlade pjäsen om en fiskarfamilj i Norge under ockupationen. Det blev många applåder för oss.
Tunnelbanan
Det var roligt att vara med när tunnelbanan började byggas på 50-talet. Att kliva på plankorna vid uppgång Torsgatan och se de stora groparna där nere i jorden. Det var spännande och intressant att se hur gubbarna jobbade där nere och att få följa arbetet i flera år för att sedan vara med när den första tunnelbanelinjen invigdes. På invigningsturen var Ruth och pappa med. Den tunnelbanan gick från Odenplan till Vällingby. Jag tyckte alltid att det var ett stort under att tunnelbanan blev färdigbyggd. För när jag tittade över planket ner i det långa diket så såg jag bara en eller två gubbar som gick där nere. Man såg aldrig vad de gjorde.
Krigsåren
En liten blygsam insats mot Hitler, var att jag sålde tidningen "Trots Allt", på jobbet. Innehållet var stark kritik mot nazismen och en uppmaning att inte ge upp kampen hur mörkt det än ser ut. Huvudredaktören var författaren Ture Nerman, tillsammans med rektorn Gillis Hammar. Jag sålde också "Folket i bild" som i sin tidigare skepnad var en kulturskrift. Jag minns mörkläggningsövningar då vi klädde varje fönster med särskilt papper som inte släppte ut något ljus. Min kompis och jag, som var i tonåren tyckte det var roligt och lite spännande att stå utanför porten på en helsvart gata och skoja lite med människor som rörde sig i mörkret. Ett annat minne är ransoneringskorten på kläder och livsmedel. Jag bytte till mig en grammofon med vev, mot några klädkuponger. Hellre byxlös med musik än tvärtom. På fredsdagen en 8 maj 1945 satt jag hos pappa för att prova på hans yrke lite, och då fick vi det stora glädjebeskedet om fred från upprymda radioröster. Det fick mig att studsa upp från den runda skomakarstolen och halvspringa ner från Nybrogatan mot Stureplan och Kungsgatan där många människor samlats på kort tid. Fönster öppnades på kontoren och papper regnade ner över oss, alla glada och lyckliga fotgängare. Bilkorteger med sjungande norrmän med norska flaggor och alla vi andra annars blyga Stockholmare som glömde bort sitt ursprung, sjöng med och hurrade för den efterlängtade freden. Högt upp på ett lastflak såg jag Sven Jerring sitta med en mikrofon i handen och berättade för skomakaren på Nybrogatan och hela Sveriges folk allt vad han såg och upplevde. En för min del ganska bekymmerslös tid nalkades sitt slut.
Folkhögskolan
Konstigt nog började jag längta efter bildning, inte utbildning, varför jag gick ett par vinterkurser på Birkagårdens folkhögskola på Karlbergsvägen. Men den läslust som jag trodde att jag hade inföll sig aldrig. Rektorn Gillis Hammar, en underbar ölänning från Mörbylånga, sa till mig vid avslutningen att jag var en av de intelligentaste eleverna. "Men du har varit lat", sa han. Inte så roligt att höra. Jag blev förvånad att han nämnde ordet intelligent. Jag visste inte att jag hade någon intelligens.
Värre var att den flicka jag blivit förälskad i flyttade från Stuvsta till Amerika. Men det fanns glädjelektioner som gav mig mycket. Det var konsthistoria med läraren Lennart Seth, som öppnade en ny värld för mig. Jag hade aldrig tidigare besökt en konstutställning. Likaså modern historia, med Gillis. Vi var en grupp som på fredagseftermiddagarna blev bjudna ut till Lisa och Gillis villa i Mörby, till dukade kaffebord och lyssnade på rektorns fängslande föredrag, om nutidens dramatiska händelser i världen. På köpet fick vi njuta av hans härliga humor, kryddat med hans bullrande skratt. Hela familjen Hammar visade stor kärlek till de drabbade judar som suttit i Hitlers koncentrationsläger. Några av dem fick bo i deras hem. Karola från Polen visade oss sitt inbrända fångnummer på armen.
Två andra intressanta lärare var officeren vid Frälsningsarmén, Karin Hartman och för ett kort period professor Lydia Wahlström. Verklig högtid blev det när skolan fick besök av Elsa och Nathanael Beskow. Två verkliga kulturpersonligheter. Eftersom jag varit lat blev det inga betyg. Istället fick jag två fina minnen med mig hem. Det ena var ett litterärt pris för fina uppsatser jag skrivit. Det andra att jag fick spela huvudrollen som Norsfiskaren på Norrström, han som sitter i båten och vevar på håven i pjäsen "Lax lax lerbak", av Alf Henriksson. Folkhögskolan tillhörde Birkagården som var en hemgård, som startades av psalmförfattaren och predikanten Nathanael Beskow. Tre roliga citat av Gillis Hammar: "Jag är uppmostrad!", "Och du Gillis, som är intelligent, ska bli skomakare!". "Den som inte kan dansa, kan heller inte strida!". Jag kommer inte ihåg hans bakgrund men jag vet att Gillis var omgiven av mostrar när han växte upp. En moster gick runt bland sina ungdomar och pekade på var och en: "Du ska bli läkare, du ska bli präst, men du Gillis, som är intelligent, ska bli skomakare". Konstig inställning. Jag kan gissa att Gillis var en bra dansare eftersom han var en god stridsman, mot nazism och kommunism och mot orättvisor i samhället.
Arbetslivet
Efter mina två år på Birkagården började jag 1950, efter anvisning från arbetsförmedlingen, på Electrolux svenska försäljningsaktiebolag, på S:t Eriksgatan, på Kungsholmen. (Fabriken låg på lilla Essingen). Det var en lugn tillvaro trots att det hände en del under de femton år jag jobbade där. Jag fick hjälp från handelsanställdas förbund att starta en klubb för lagerarbetare och chaufförer. Det var väl ett 30-35-tal som valde mig som ordförande. Till första årsmötet kom höjdhoppsstjärnan Stickan Pettersson, som jobbade granne med lagret i tryckeriet. Han berättade om sin karriär och visade bilder. Eftersom jag var aktiv medlem i handelsanställdas förbund blev jag tillsammans med många LO-medlemmar bjuden till Harpsund som gäst, till Statsministerparet Tage och Aina Erlander. (Efter ett riksdagsval). De visade oss runt, både ute och inne. Det var ett vänligt par och roligt att höra Tages värmländska på nära håll.
Jag har fler minnen från tiden på lagret. En av oss kunde vara borta i timmar utan att vara saknad. Vi hade ett litet loft en trappa över lagret. Det var två arbetskamrater som ofta sov där. Den ene led av sömnbrist på natten och ordnade en liten bädd bakom några tomkartonger. Den andre hade alkoholproblem och gömde sig där tillsammans med en vinflaska. En gång skrämde han upp alla med att komma in och vifta med en pistol i handen. Den sömnlöse mannen hette Herman. Han led av tablettmissbruk. En gång uteblev han från jobbet. Vi ringde ett flertal gånger utan svar. Han var plikttrogen, så det var olikt honom att inte höra av sig. Jag åkte hem till hans bostad på Katarina Bangatan, där han hyrde en lägenhet i andra hand, på bottenvåningen. Jag ringde på och ropade genom brevlådan men det var ingen som öppnade. Minns inte nu hur jag kom in, men där inne låg Herman livlös i sängen. Det blev ambulans till Södersjukhuset. Jag följde med och stannade kvar tills han vaknade upp. Vi hann växla några ord innan jag åkte hem. Herman berättade att han var homosexuell. Det kom mig att fundera vad jag skulle svara. Det var min första kontakt med en människa med den läggningen men det blev ett naturligt samtal och han var snart tillbaka på lagret. Till midsommar bjöd han mig hem till Nusnäs i Dalarna där hans båda systrar bodde med sina familjer. Vid en middagsfest hade de bjudit med en liten söt dalkulla som de trodde skulle kunna passa mig. Hon var kristen och Herman visste att jag gick till kyrkan ibland. Stämningen kring middagsbordet var hög. Och vi två som var utsedda att passa ihop njöt av varandras närvaro, tills katastrofen kom som ett blixtnedslag. Jag drack snaps till maten. Min dalkullebrud tappade helt intresset för mig och jag fick höra dagen efter att hon blivit djupt besviken. Detta hände två år innan jag blev troende.
Herman spelade gitarr och han sjöng ofta läsarsånger, när han bjöd hem mig till Södermalm tillsammans med ett par flickor. En av dem var mycket förtjust i honom. Jag förstod Hermans dilemma. Han grubblade mycket och sov dåligt och kunde komma till jobbet och säga: "i natt har jag inte sovit en enda minut". Jag vet inte varför han åt flera tabletter än han borde. Herman berättade om en väckelse som dragit fram i hans hembygd. Det handlade om en ung, snygg predikant som fick många, framförallt flickor att känna syndanöd och bli frälsta och låta döpa sig. Herman döptes också. Men när evangelisten drog vidare till nästa ort, stannade väckelsen av och svalnade.
Jag har också två sorgliga minnen från lagertiden. Det ena var när vår lagerchef, som var hjärtklen, helt plötsligt en eftermiddag rusade ut på toaletten där han sjönk ihop och dog direkt. Änkan kom efter en tid till jobbet och dukade upp ett kaffebord på en arbetsbänk och ställde dit ett stort fotografi på sin man och ville ha en liten minnesstund med samtal om vår chef. Hon hade med sig ljus som hon tände medan vi satt tysta. Det var mest hon som pratade. Det andra sorgliga hände en eftermiddag när en äldre vaktmästare trampade på fel pedal och hamnade med sin bil i Klara sjö. Hans bil stod parkerad utanför Electrolux, intill kajkanten. Han skulle åka hem till frun, men drunknade och kom aldrig hem. Men allt på lagret var inte sorger. Det var fest också. Åtminstone de två första åren. Då bjöd firman på vårfest. Första året på Grand Hotel, andra året på Lindgården på Djurgården. Det var kul, för då kunde vi grabbar fortsätta roa oss på Gröna Lund, efter en tråkig middag med många tal. Att dansa var inget som lagerarbetare lockades av.
För ett tjugotal år sedan ringde Herman från Nusnäs dit han återvänt från pensioneringen. Hans röst var svag och efter lite prat blev han allvarlig: "Jag är så dålig och har inte långt kvar". Tror du att jag har en chans att komma till himlen? "Det tror jag visst", sa jag. "Du är ju döpt och har lämnat ditt liv till Jesus. Du måste tro att allt är förlåtet och att Jesus tar emot dig." "Tror du det?", viskade Herman. Han orkade inte säga mer. Jag vet att han hela livet brottats med frågor som gällde hans homosexualitet. Han bar på skuld och tvivlade många gånger på Guds oändliga kärlek. Jag minns inte nu vad jag sa, innan Herman la på luren men jag hoppas att jag betonade Guds rika nåd, som gäller alla som söker den. Utan den är vi alla dömda. (Psalm 103:11).
Efter 15 år på lagret övertalades jag att börja sälja dammsugare. Med entusiasm tog jag min demonstrationsväska innehållande både dammsugare och golvbonare och drog iväg på cykel. Vi var väl 3-4 stycken som inte hade egen bil, bland ett 25-tal försäljare. Jag tyckte att det var roligt att få vara ute i rörelse. Värre var det att vandra fem trappor i hus som saknade hiss. Jag tror att jag besökte varje hus i Vasastan under de två åren. Men jag saknade den envishet som krävdes. Lönen blev inte hög, då den bara bestod av provision. Ändå vann jag ett par mindre priser, en silverkedja som mor fick och en barometer som fortfarande hänger i hallen. En liten grupp pingstvänner samlades till bön varje morgon innan de började dörrknackningen och de låg i topp. På eftermiddagen började arbetsdagen. Jag tog med mig min dammsugarväska och ställde den i porten. Sedan gick jag eller tog hissen upp och började på översta planet och vandrade sedan nedåt. Jag ringde på dörrarna en efter en tills någon öppnade. Visade någon det minsta intresse av en demonstration av den utmärkta hypermoderna dammsugaren, där sladden for in av sig själv, om man trampade på knappen, bestämde vi en tid på kvällen då "gubben var hemma". Ringa på nästa, och så nästa. Utanför en dörr hördes en orolig kvinnoröst: "Öppna inte! Man vet inte vem det är - det kan vara en mördare!".
Vid ett annat tillfälle öppnades dörren, men jag såg ingen. "Vad gäller saken?", hördes någon säga där nere. Jag tittade mot golvet och såg en liten grabb som kikade upp mot mig. Jag berättade mitt ärende men han stängde dörren långsamt utan vidare samtal. På kvällarna gällde det att sälja. Demonstrationen gick till så att jag dammsög en mjuk matta och tömde ut dammsugarpåsen på golvet. En av mina första besök när jag var färsk kunde se ut så här. Den stora högen av damm gjorde frun i huset väldigt imponerad men jag såg samtidigt att hon skämdes, som att hon tänkte att hennes man tyckte att hon var slarvig. Mitt hopp om försäljning väcktes. Mannen i huset kom fram och mumlade. Han verkade tycka om mitt besök. "Kom! Vi ska se i sovrummet!". Och innan jag förstod hans sluga plan hade jag städat hela våningen. "Nå, vad säger ni?", frågade jag förhoppningsfullt. "Er gamla dammsugare behöver nog bytas ut, den verkar inte suga så bra". (Det var en ännu större hög av damm i sovrummet). "Tack, men vi ska inte ha något nu, kanske längre fram". Så pekade han mot dörren och följde mig ut i hallen. Hans fru tassade efter i tofflorna och jag såg att hennes ögon följde den nya effektiva dammsugaren ner i väskan och ut genom dörren. Den roliga sidan av jobbet var när det blev affär. Att få sälja och komma ut på gatan och känna glädje. Ett par säljarminnen kommer jag särskilt ihåg. Det var när två skådespelare skrev på köpekontraktet. Den ene var den kända Gunnar Björnstrand och den andre Karl-Erik Flens (mest känd i Stockholm). De köpte varsin dammsugare till sina döttrar, som skulle gifta sig. Finansmannen Axel Wennergren lärde av amerikanarna att sälja produkter vid dörren där den blivande kungen bor. Det berättas att han vid ett besök i Wien i Österrike stod och kikade in i ett skyltfönster då han fick se något som han inte sett tidigare – en dammsugare. Då fick han idén om att sälja den vid dörren. Skulle passa perfekt att presenteras vid dörrknackning. Han köpte firman Lux, som blev Electrolux 1917. Senare kom kylskåpet. Axel Wennergren skänkte mycket pengar till forskning. Hans namn lever vidare i Stockholm, det är nämligen en skyskrapa vid Sveaplan, som heter Wennergren center.
De mörka åren
Under slutet på 40-talet, fram till en bit av 60-talet hände saker som förstörde den glädje jag haft tidigare. Två kvinnor blev orsaken. Inte deras fel, utan min svaghet. Den första träffade jag på en Värmlandsresa som efterföljdes av flera resor, och efter något år förlovade vi oss. Men efter en tid förstod jag att vi två inte passade för varandra, varför jag fräckt och väldigt fult sände förlovningsringen i ett brev med avskedsord. Det blev katastrofkänslor hos mottagaren. Hon reste i hast ner till Stockholm och resultatet blev en pojke. På grund av detta gifte vi oss. Men efter ett par år ville jag skilja mig och det blev en jobbig process i mitt inre.
Den andra kvinnan träffade jag på gatan en Valborgsmässoafton. Vi kände varandra sedan tidigare. Nu var hon djupt deprimerad och visade mig knivmärken på båda handlederna efter flera självmordsförsök. Hon hade stora behov av gemenskap och kunde inte vara ensam. Jag tyckte synd om henne. Vi började träffas och så småningom blev jag väldigt förälskad och vi blev ett par, eftersom hon också tyckte om mig. Dessa båda kvinnor gjorde mig efter en tid djupt deprimerad. Den första hade jag svikit, både henne och vår son. Den andra höll fast hårt vid mig och jag hade blivit dubbel äktenskapsbrytare. Allt eftersom tiden gick ökade mina skuldkänslor dag för dag. Jag gick ut på gatorna och grät. Jag hittade ingen utväg på mina stora problem.
S:t Matteus församling
Jag hade under en längre tid gått till Matteus kyrka på söndagens högmässa där jag alltid satt på läktaren. Då såg jag snett över till orgelläktaren där kyrkokören stod. Jag kom också nära predikstolen, som jag hade i ögonhöjd på andra sidan. Predikan, som ofta hölls av kommunister Tor Irstam var i min smak. Han talade med kraftig stämma och mycket av vad han sade träffade mitt hjärta. De Gudstjänsterna lade grunden för min frälsning.
Jag har också sköna minnen från barndomen här. Glömmer inte nyårsbönen dit jag gick med pappa. Mamma och min syster Ruth var hemma för att det började så sent, halv tolv. Ungdomar stod med facklor på var sin sida om trappan upp till kyrkan, och när vi kom in möttes vi av lågmäld orgelmusik och svag belysning. Det var spännande och högtidligt för ett barn när ljuset släcktes ner och kyrkklockorna började ringa fem minuter i tolv och alla satt stilla i eftertanke, tills ljuskronorna tändes och prästen stod i predikstolen, högt över alla bänkar och önskade församlingsborna ett gott nytt år.
Jag minns också psalmsången då pappa sjöng så högt att jag sjönk ihop i bänken för att folk vände sig om. Nu tvivlar jag inte längre på sanningshalten när han som onykter skröt om sin medverkan i akademiska kören i sin ungdom. Utanför kyrkan önskade vi varandra att det nya året skulle bli bra. Så gick vi hem till mamma som var uppe. Pappa ville ha glögg. Tor Ihrstam blev sedan kyrkoherde i samma församling som han var trogen i många år. Sista titeln var prost, och jag tror att hans pondus stämde bra och att den stämde med min bild av hur en prost skall se ut. En lustighet vill jag nämna. Jag såg honom stå i vänthallen på Östra Station flera år senare, efter hans pensionering. Jag kunde inte låta bli, tog mod till mig och stegade fram och tackade för alla fina predikningar jag lyssnat till i hans kyrka. Han såg generad ut och log med ett förvånat ansikte. Jag hoppas att berömmet följde med honom upp på Roslagståget. Jag är säker på att han sa vid hemkomsten: "Jag träffade en lustig typ!".
I Matteus fanns det en annan präst, som betydde mycket för den barnrika och fattiga stadsdelen i Vasastan. Han hette Vilhelm Wiklund. Han såg behovet av att bilda en förening som kom att heta Matteuspojkarna – MP. Starten skedde den 15 maj 1915 och föreningen fyllde därmed 100 år, år 2015. Den verkade i olika intresseområden. Mest känd av friidrottarna i MP är bronsmedaljören i London 1948, häcklöparen Rune Larsson. Andra kända namn i föreningen är sportjournalisten Lars Gunnar Björklund (som bodde på Tomtebogatan), sångaren Sigge Furst (bodde vid röda bergen) och världstenoren Nicolai Gedda. Till och med en symfoniorkester har funnits inom MP. Nu återstår bara handbollen. S:t Matteus var vid denna tid en av de största och fattigaste församlingarna i Stockholm.
Fribaptisterna
Fribaptistförsamlingen på Torsgatan var en av 35 församlingar i Sverige. Den startade i Habo i Västergötland. Samfundet hade inga fast anställda predikanter och inga predikantskolor. De yngre som kände en kallelse från Gud, fick följa med en äldre broder "ut på fältet" för att lära de första kristna att vara förebilder. En fribaptist var vapenvägrare och därför blev unga män satta i fängelse.
Numera får man göra civiltjänst, som brandman till exempel. Själv fick jag en rolig tjänst som vaktmästare på SMHI när jag skulle göra mina repmånader. En lite ovanlig paragraf i stadgarna var att inte ta upp kollekt vid offentliga Gudstjänster. Men det viktigaste för många var läran om straff efter döden. Det finns inga eviga straff, säger Helge Åkesson, som översatte hela Bibeln, som han tyckte hade fel tolkningar i viktiga frågor. Ordet evig har en annan innebörd än den vi brukar använda, till exempel. Filipperbrevet 2:10 är ett bibelord som sammanfattar Åkessons bibelsyn: "För att i Jesu namn alla knän skola böja sig", vers 11: "och för att alla tungor ska bekänna Gud Fadern till ära, att Jesus Kristus är Herre". (1917 års övers). Detta sätt att översätta Bibeln godkändes inte av baptisterna, varför Åkesson blev utesluten. Men kring honom samlades en grupp som kallade sig fribaptister. Detta var året 1872. Medlemsantalet på 1960-talet var 10.000-15 000 och de hade ett 30-tal missionärer i Afrika och i Hongkong. Dessa uppgifter är hämtade från tidningen "Vår kyrka", nr 19 1966. Helge Åkessons bibelöversättning anses komma närmast grundtexten och användes åtminstone förr, i bibelundervisning.
Många i den lilla församlingen i Stockholm var fattiga men hade rika hjärtan. En gammal man med små inkomster gick ut och lade pengar i brevlådorna på de dörrar där han visste att de som bodde innanför hade det sämre. Den mannen var min fru Kerstins farfar. Ett ungt nygift par ägde ingen klocka, varför mannen gick ut på Kronobergsgatan där de bodde för att titta på urmakarens gatklocka. Det paret var Kerstins föräldrar. 1994 slogs samfundet samman med Helgelseförbundet.
Frälsningsdagen
Efter mycket gråt och förtvivlan fanns det bara en väg, om jag ville leva vidare. Jag måste söka hjälp på allvar. Jag visste från barndomen om att Gud fanns. Jag behövde inte gå långa vägar för att finna honom. Han bodde i källarvåningen i gathuset, samma adress som jag. En söndagsmorgon fick jag en inre uppmaning att gå nerför trappan som ledde till den lilla kyrkolokalen (som medlemmarna alltid kallade "lokalen"). Ovanför porten hängde en skylt där det stod: "Predikningslokal". Församlingen tillhörde fribaptistförbundet. Här gick jag i söndagsskolan i flera år. Jag minns den lilla afrikanska pojken som nickade ett tack varje gång barnen stoppade ner en peng och jag minns de snälla tanterna som berättade om Jesus.
Nu stod det en tonårsflicka som neg för mig och sa: "Välkommen!" och räckte fram en sångbok. Jag gick försiktigt in till sista bänken. Mötet hade börjat. Medan en liten sångkör sjöng en vacker sång om Jesus, tittade jag på den vackra fondmålningen bakom sångarna. Jag skymtade texten som jag kände igen: "Såsom hjorten trängtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud." På målningen ser man hjorten stå vid en porlande bäck. Bakom mörka moln strålar ljuset fram. Målningen som jag sett så många gånger som barn kanske har en hälsning till mig idag?
Jag såg mig om och tittade på tanterna som satt där igen. Inte de gamla men de nya. En äldre man predikade. Minns inte vad han sa, men orden som han läste ur Bibeln träffade mitt innersta och jag började längta efter fortsättningen. Skulle han be någon komma fram och bli frälst? Det brukar predikanterna fråga i de större kyrkorna som jag besökt någon gång. Men det hände inte här. Istället avslutades mötet med en union sång och jag öppnade "Pilgrimssång" som jag fått vid dörren. Jag reste mig och gick ut i den lilla hallen där det också var en garderob för ytterkläder. Stannade, tog min mössa, som jag slängt upp i hyllan när jag kom, och såg mig omkring. Då kom det fram en äldre kvinna som jag kände igen. Hon hälsade så glatt och nu såg jag att det var en av de snälla tanterna från söndagsskolan. Naturligtvis hade hon blivit äldre. Kom ihåg hennes namn, Lisa. Flera hälsade på oss när vi stod mitt i vägen där de skulle gå ut. Någon kände jag igen.
Plötsligt frågade Lisa om jag önskade förbön. Och just då kände jag att stunden var den rätta så utan att tänka följde jag med Lisa in i söndagsskolerummet. Allt var sig likt från förr. Det var ju konstigt att hon kände igen mig nu. För jag var ju barn då. Lisa såg förvånad men glad ut att jag lydde hennes inbjudan så snabbt utan övertalning. Hon gick iväg och hämtade predikanten. "Bäst att skynda innan han går", tänkte nog Lisa. Jag böjde mig över en stol så att jag låg på knäna och knäppte mina händer till bön. Flera kom runt mig i en ring och jag kände flera händer på mina axlar. Jag bad om mina synders förlåtelse och om Guds hjälp att lösa mig ur min svåra kris som jag inte kunde klara av själv. Både predikanten och tant Lisa bad högt till Jesus om hjälp för mig. Jag vet inte hur länge jag låg där hopvikt över den gamla stoppade stolen som luktade naftalin. När jag försiktigt reste mig upp på stela ben kände jag mig helt lätt inombords. Det var som en stor tegelsten hade ramlat av mig. Jag sträckte på ryggen och såg mig omkring. Nu var det bara predikanten kvar och den snälla gamla Lisa i rummet. De såg glada ut och frågade hur jag kände mig. "Tack! Det känns som om Gud förlåtit mig". En telefon ringde. Predikanten svarade och jag hörde honom säga: "Jag kommer. Har blivit försenad." Paus. "Ja, det var viktigt. Mycket viktigt!".
Tant Lisa och jag gick ut till garderoben och uppför trappan och ut på gatan. Vi var helt tysta. Ingen av oss sade något. Lisa log, räckte fram handen och önskade mig Guds välsignelse och började gå. Jag stod kvar. Jag ville gå ensam utan att prata. Efter ett par steg stannade hon och vände sig till mig och frågade: "Kommer du nästa söndag?" "Kanske", svarade jag och gick efter en stund, Torsgatan ner mot Odengatan. Det snöade lätt.
Dopdagen
En disig söndagsmorgon den 6 september 1964, 39 år gammal, döptes jag i Mälarens vatten vid det kommunala Hässelbybadet. När jag satt i bilen på väg mot dopet fylldes mitt inre av en underbar känsla av befrielse. Att få bli "begraven", att "dö" och sedan resa sig upp som en helt ny människa, utan någon synd och skuld.
Jag hade inte sökt Gud för att jag längtade till honom, utan för att han var min enda räddning. Jag plågades av feghet att jag inte kunde befria mig från den gifta kvinnan och då kom synden in så att det kändes ännu värre och det var då som jag sökte hjälp. Jag ropade ut min nöd direkt till Gud: "Befria mig!". "Känns det bra?", frågade bilföraren, en i församlingen. "Bara bra!", svarade jag. En kvinna i baksätet sa till mig att jag borde vara lycklig, som ska döpas i öppet vatten, precis som Jesus själv gjorde. Hon döptes en kall vinterdag inomhus i en liten dopgrav. "Ja det finns ju inget annat att göra, om man inte är vinterbadare", sa jag och vi skrattade. En man vid min sida i bilen, sade: "Man ska akta sig för att skjuta upp sitt dop. Det kan vara farligt. Djävulen försöker hela tiden att sätta stopp. Han vill inte förlora en enda själ". Jag kommer ihåg en grabb där dopdagen var bestämd, men den Onde viskade i hans öra: "Det är ingen brådska. Du kan vänta till nästa månad då det är varmare i vattnet!". Grabben tyckte att det var ett bra förslag för han ville helst döpas utomhus. Han gick till pastorn och sa som Djävulen sagt, att det blir varmare i vattnet nästa månad. Pastorn som var rädd för kallt vatten, det var han som skulle döpa den unge mannen, höll med – "det är nog varmare då". Men fjorton dagar innan dopdagen körde mannen ihjäl sig på motorcykel. Jag kom att tänka på mig själv. Min pastor som skulle döpa mig fick blodförgiftning strax innan. Men de bytte inte dag utan tillkallade en ersättare. Jag berättade detta i bilen och frågade rakt ut om det var den Onde som försökte hindra mig. "Ja, det är inte alls omöjligt", svarade någon. "Ja, det är jag alldeles säker på", sa bilföraren. "Något sånt skrock tror jag inte på", sa den unga flickan i bilen. Just som vi sade det, var vi framme. En ljum, lite varm vind mötte oss i Hässelby, men det var väldigt tyst. Inga glada rop och skratt hördes nerifrån Mälarviken. Badsäsongen var över.
Men det satt några människor på berget. De väntade på oss. Pastorn och jag gick in i klädhytten för att byta om. När jag kom ut stod det redan en liten sångkör på sluttningen och sjöng. Det blåste inte och vattnet nedanför låg helt stilla denna tidiga sensommardag. Två män i vita långa skjortor steg ut i vattnet. Pastorn några steg före, stannade en bit från stranden så att vattnet räckte upp till midjan. Innan jag sänktes ner frågade han mig: "Tror du på Jesus, som din personlige frälsare?". "Jaa!", svarade jag. "Jag döper dig på din egen bekännelse i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!". Döparen tog ett stadigt grepp om mig och sänkte mig ner i det ganska kalla vattnet, med mitt huvud under ytan. Han hjälpte mig upp och vi vandrade tillsammans sakta upp mot stranden.
Kören sjöng en sång som är tradition efter varje dop: "Jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå". Efter torkning och klädbyte fick jag många varma kramar. Jag fick sedan åka med pastorns bil till kyrkolokalen för att fira en syndares omvändelse med en liten fest med kaffe och tårta till Jesus ära och nya kramar. Vi sjöng några sånger ur Pilgrimstoner, som är fribaptisternas sångbok och den gamla kvinnliga organisten Elisabeth Noregård föreslog att vår predikant och ordförande skulle lägga sina händer på mitt huvud och be om Guds välsignelse. Jag tror att hon kände lite extra för mig eftersom jag var hennes söndagsskolebarn för 30 år sedan. Jag böjde knän och kände stor trygghet, den som jag saknat i så många år. På kvällen, när jag lagt mig, kom tankar på min son, som jag svikit. Min omvändelse och mitt dop tog inte bort mina skuldkänslor. Jesus hade befriat mig från skulden till Gud. Han hade förlåtit mig all min synd. Men vad skulle jag göra med sveket som fortfarande fanns kvar i mitt inre? De drabbade kommer aldrig så länge de lever kunna förlåta mig! Det var med blandade känslor som jag sent somnade den där första natten, som pånyttfödd.
Tjuvarna
På nyårsdagen 1965 blev jag högtidligt intagen i församlingen. Det var fest med predikan, sång, kaffe och tårta och varma kramar från många. Från föreståndaren Ragnar Vesterberg fick jag en tavla med ett hästhuvud, som han själv målat. Ja, dagen stämde med bibelordet i Lukas 15 där Jesus säger att det blir fest i himlen för en enda syndare som vänder om. Och detta var ju himlen, som sänktes över den lilla kyrkolokalen. Så kändes det för mig.
Av Guds Ande blir man entusiastisk. Nu ville jag att flera skulle få uppleva denna förvandling från mörker till ljus, så jag gjorde det lilla jag kunde – gick runt i gat -och gårdshuset och inbjöd grannarna till möten, hämtade barn till söndagsskolan och gick med i kören. Allt var lika roligt. Vi hade små sammankomster mitt i veckan med bön och bibelsamtal. En kväll var jag med ute på gatan och delade ut inbjudningslappar till människor vi mötte. De flesta såg likgiltiga ut. De tittade förstrött på innehållet, knycklade ihop lappen och gick vidare.
Men en kväll blev det napp på Odengatan. Vi mötte två grabbar i 30-årsåldern, som stannade och lyssnade på vår personliga inbjudan, och de följde verkligen med oss tillbaka till vår lilla sammankomst. Medan vi drack kaffe berättade de sin historia helt rakt ut. De var tjuvar, som saknade bostad. De hade varit nere på Långholmsfängelset men hade inte blivit inlåsta, trots att de var välkända gäster där. De hade ju avtjänat sina straff och blev inte insläppta för att bara sova och äta. Nu fick vi vår chans att göra något kristligt. Men vad? I den lilla kyrkan kunde de inte lämnas kvar. En av männen, den yngre, visade upp en skruvmejsel och demonstrerade hur han hur lätt som helst öppnade dörrar. Oftast sov de högst upp i en trappuppgång. Det fanns ingen anledning att tvivla på deras berättelser. De båda såg ovårdade ut och lukten underströk trovärdigheten om hemlöshet. Jag var den enda ungkarlen i vår lilla samling så jag sa till slut: "Ni kan få bo hos mig!".
Det var nog ett förhastat steg av mig, som nyfrälst utan kunskap om hur man handskas med två inbrottstjuvar i en liten etta med sovalkov och ett väldigt litet kök. Men jag tänkte inte så. Jag ville inte att två människor skulle sova i trapphuset. De blev ibland upptäckta och utkörda på gatan där det kunde snöa och vara kallt som då i februari. Jag fick ihop ett par madrasser, som de la mitt på golvet. Första natten var mina gäster dödströtta och somnade genast. De såg fromma ut. Som lamm bredvid varandra. Sedan blev det annorlunda. De sov mest på dagarna och var ute och "jobbade" på nätterna. En morgon stod en cykel i köket, som jag yrvaken höll på att ramla över när jag skulle till spisen. Jag jobbade på dagen och mötte nya upptäckter nästan varje kväll då jag kom hem. Jag tittade på väggen för att se vad klockan var, men såg ingen. En annan kväll ville jag lyssna på radion, men den var också borta. Så småningom fick jag svaret: pantbanken, snett över gatan.
Allt gick ganska bra så länge mina nattugglor var nyktra. Då gick det att prata med dem. Arne, den äldre mannen, erkände att han var narkoman och i ständigt behov av pengar. Den yngre, som hette Ernst, var vindrickare och billigare i drift. Det som var jobbigt var när de båda kom hem sent på kvällen och väckte mig för att de ville prata. Någon av dem satte sig på sängkanten och de pratade och pratade tills min väckarklocka ringde. Någon söndag följde de med mig till kyrkan. Då var de badade, rakade och luktfria. Inte någon i i kyrkan kunde ana deras liv och leverne jag fick se i vardagen. Jag vet inte hur mycket av Gudstjänsten som de förstod eller ville ta emot. Det är ju inte så svårt att förstå den enkla undervisningen om Jesus men frågan är om man är beredd att ändra sitt liv. Ingen vet vad som väntar om man inte prövar. Ingen av männen var så pratsamma som nattetid, hemma hos mig. Men det kom fram ett litet leende när flera av församlingsmedlemmarna hälsade på dem. Jag följde dem ut på gatan och in på ett fik för att vi skulle äta. Flera ville bjuda hem oss men ingen av oss kände för att tacka ja till det. Vi ville inte gå hem heller. Arne berättade om att han bodde nära kyrkan tillsammans med sin gamla mamma. Han hade haft familj och egen firma men knarket raserade hans liv. Hur det började kom han inte ihåg eller så ville han inte berätta. Ernst hade också varit gift och hade två flickor mellan 6 och 8 år. När jag frågade när han träffade flickorna senast svarade han att det var längesen. På natten efter efter kyrkbesöket var det tyst. Ingen av gubbarna gick ut. Kanske var det kylan?
De mörka åren
Under slutet på 40-talet, fram till en bit av 60-talet hände saker som förstörde den glädje jag haft tidigare. Två kvinnor blev orsaken. Inte deras fel, utan min svaghet. Den första träffade jag på en Värmlandsresa som efterföljdes av flera resor, och efter något år förlovade vi oss. Men efter en tid förstod jag att vi två inte passade för varandra, varför jag fräckt och väldigt fult sände förlovningsringen i ett brev med avskedsord. Det blev katastrofkänslor hos mottagaren. Hon reste i hast ner till Stockholm och resultatet blev en pojke. På grund av detta gifte vi oss. Men efter ett par år ville jag skilja mig och det blev en jobbig process i mitt inre.
Den andra kvinnan träffade jag på gatan en Valborgsmässoafton. Vi kände varandra sedan tidigare. Nu var hon djupt deprimerad och visade mig knivmärken på båda handlederna efter flera självmordsförsök. Hon hade stora behov av gemenskap och kunde inte vara ensam. Jag tyckte synd om henne. Vi började träffas och så småningom blev jag väldigt förälskad och vi blev ett par, eftersom hon också tyckte om mig. Dessa båda kvinnor gjorde mig efter en tid djupt deprimerad. Den första hade jag svikit, både henne och vår son. Den andra höll fast hårt vid mig och jag hade blivit dubbel äktenskapsbrytare. Allt eftersom tiden gick ökade mina skuldkänslor dag för dag. Jag gick ut på gatorna och grät. Jag hittade ingen utväg på mina stora problem.
S:t Matteus församling
Jag hade under en längre tid gått till Matteus kyrka på söndagens högmässa där jag alltid satt på läktaren. Då såg jag snett över till orgelläktaren där kyrkokören stod. Jag kom också nära predikstolen, som jag hade i ögonhöjd på andra sidan. Predikan, som ofta hölls av kommunister Tor Irstam var i min smak. Han talade med kraftig stämma och mycket av vad han sade träffade mitt hjärta. De Gudstjänsterna lade grunden för min frälsning.
Jag har också sköna minnen från barndomen här. Glömmer inte nyårsbönen dit jag gick med pappa. Mamma och min syster Ruth var hemma för att det började så sent, halv tolv. Ungdomar stod med facklor på var sin sida om trappan upp till kyrkan, och när vi kom in möttes vi av lågmäld orgelmusik och svag belysning. Det var spännande och högtidligt för ett barn när ljuset släcktes ner och kyrkklockorna började ringa fem minuter i tolv och alla satt stilla i eftertanke, tills ljuskronorna tändes och prästen stod i predikstolen, högt över alla bänkar och önskade församlingsborna ett gott nytt år.
Jag minns också psalmsången då pappa sjöng så högt att jag sjönk ihop i bänken för att folk vände sig om. Nu tvivlar jag inte längre på sanningshalten när han som onykter skröt om sin medverkan i akademiska kören i sin ungdom. Utanför kyrkan önskade vi varandra att det nya året skulle bli bra. Så gick vi hem till mamma som var uppe. Pappa ville ha glögg. Tor Ihrstam blev sedan kyrkoherde i samma församling som han var trogen i många år. Sista titeln var prost, och jag tror att hans pondus stämde bra och att den stämde med min bild av hur en prost skall se ut. En lustighet vill jag nämna. Jag såg honom stå i vänthallen på Östra Station flera år senare, efter hans pensionering. Jag kunde inte låta bli, tog mod till mig och stegade fram och tackade för alla fina predikningar jag lyssnat till i hans kyrka. Han såg generad ut och log med ett förvånat ansikte. Jag hoppas att berömmet följde med honom upp på Roslagståget. Jag är säker på att han sa vid hemkomsten: "Jag träffade en lustig typ!".
I Matteus fanns det en annan präst, som betydde mycket för den barnrika och fattiga stadsdelen i Vasastan. Han hette Vilhelm Wiklund. Han såg behovet av att bilda en förening som kom att heta Matteuspojkarna – MP. Starten skedde den 15 maj 1915 och föreningen fyllde därmed 100 år, år 2015. Den verkade i olika intresseområden. Mest känd av friidrottarna i MP är bronsmedaljören i London 1948, häcklöparen Rune Larsson. Andra kända namn i föreningen är sportjournalisten Lars Gunnar Björklund (som bodde på Tomtebogatan), sångaren Sigge Furst (bodde vid röda bergen) och världstenoren Nicolai Gedda. Till och med en symfoniorkester har funnits inom MP. Nu återstår bara handbollen. S:t Matteus var vid denna tid en av de största och fattigaste församlingarna i Stockholm.
Fribaptisterna
Fribaptistförsamlingen på Torsgatan var en av 35 församlingar i Sverige. Den startade i Habo i Västergötland. Samfundet hade inga fast anställda predikanter och inga predikantskolor. De yngre som kände en kallelse från Gud, fick följa med en äldre broder "ut på fältet" för att lära de första kristna att vara förebilder. En fribaptist var vapenvägrare och därför blev unga män satta i fängelse.
Numera får man göra civiltjänst, som brandman till exempel. Själv fick jag en rolig tjänst som vaktmästare på SMHI när jag skulle göra mina repmånader. En lite ovanlig paragraf i stadgarna var att inte ta upp kollekt vid offentliga Gudstjänster. Men det viktigaste för många var läran om straff efter döden. Det finns inga eviga straff, säger Helge Åkesson, som översatte hela Bibeln, som han tyckte hade fel tolkningar i viktiga frågor. Ordet evig har en annan innebörd än den vi brukar använda, till exempel. Filipperbrevet 2:10 är ett bibelord som sammanfattar Åkessons bibelsyn: "För att i Jesu namn alla knän skola böja sig", vers 11: "och för att alla tungor ska bekänna Gud Fadern till ära, att Jesus Kristus är Herre". (1917 års övers). Detta sätt att översätta Bibeln godkändes inte av baptisterna, varför Åkesson blev utesluten. Men kring honom samlades en grupp som kallade sig fribaptister. Detta var året 1872. Medlemsantalet på 1960-talet var 10.000-15 000 och de hade ett 30-tal missionärer i Afrika och i Hongkong. Dessa uppgifter är hämtade från tidningen "Vår kyrka", nr 19 1966. Helge Åkessons bibelöversättning anses komma närmast grundtexten och användes åtminstone förr, i bibelundervisning.
Många i den lilla församlingen i Stockholm var fattiga men hade rika hjärtan. En gammal man med små inkomster gick ut och lade pengar i brevlådorna på de dörrar där han visste att de som bodde innanför hade det sämre. Den mannen var min fru Kerstins farfar. Ett ungt nygift par ägde ingen klocka, varför mannen gick ut på Kronobergsgatan där de bodde för att titta på urmakarens gatklocka. Det paret var Kerstins föräldrar. 1994 slogs samfundet samman med Helgelseförbundet.
Frälsningsdagen
Efter mycket gråt och förtvivlan fanns det bara en väg, om jag ville leva vidare. Jag måste söka hjälp på allvar. Jag visste från barndomen om att Gud fanns. Jag behövde inte gå långa vägar för att finna honom. Han bodde i källarvåningen i gathuset, samma adress som jag. En söndagsmorgon fick jag en inre uppmaning att gå nerför trappan som ledde till den lilla kyrkolokalen (som medlemmarna alltid kallade "lokalen"). Ovanför porten hängde en skylt där det stod: "Predikningslokal". Församlingen tillhörde fribaptistförbundet. Här gick jag i söndagsskolan i flera år. Jag minns den lilla afrikanska pojken som nickade ett tack varje gång barnen stoppade ner en peng och jag minns de snälla tanterna som berättade om Jesus.
Nu stod det en tonårsflicka som neg för mig och sa: "Välkommen!" och räckte fram en sångbok. Jag gick försiktigt in till sista bänken. Mötet hade börjat. Medan en liten sångkör sjöng en vacker sång om Jesus, tittade jag på den vackra fondmålningen bakom sångarna. Jag skymtade texten som jag kände igen: "Såsom hjorten trängtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud." På målningen ser man hjorten stå vid en porlande bäck. Bakom mörka moln strålar ljuset fram. Målningen som jag sett så många gånger som barn kanske har en hälsning till mig idag?
Jag såg mig om och tittade på tanterna som satt där igen. Inte de gamla men de nya. En äldre man predikade. Minns inte vad han sa, men orden som han läste ur Bibeln träffade mitt innersta och jag började längta efter fortsättningen. Skulle han be någon komma fram och bli frälst? Det brukar predikanterna fråga i de större kyrkorna som jag besökt någon gång. Men det hände inte här. Istället avslutades mötet med en union sång och jag öppnade "Pilgrimssång" som jag fått vid dörren. Jag reste mig och gick ut i den lilla hallen där det också var en garderob för ytterkläder. Stannade, tog min mössa, som jag slängt upp i hyllan när jag kom, och såg mig omkring. Då kom det fram en äldre kvinna som jag kände igen. Hon hälsade så glatt och nu såg jag att det var en av de snälla tanterna från söndagsskolan. Naturligtvis hade hon blivit äldre. Kom ihåg hennes namn, Lisa. Flera hälsade på oss när vi stod mitt i vägen där de skulle gå ut. Någon kände jag igen.
Plötsligt frågade Lisa om jag önskade förbön. Och just då kände jag att stunden var den rätta så utan att tänka följde jag med Lisa in i söndagsskolerummet. Allt var sig likt från förr. Det var ju konstigt att hon kände igen mig nu. För jag var ju barn då. Lisa såg förvånad men glad ut att jag lydde hennes inbjudan så snabbt utan övertalning. Hon gick iväg och hämtade predikanten. "Bäst att skynda innan han går", tänkte nog Lisa. Jag böjde mig över en stol så att jag låg på knäna och knäppte mina händer till bön. Flera kom runt mig i en ring och jag kände flera händer på mina axlar. Jag bad om mina synders förlåtelse och om Guds hjälp att lösa mig ur min svåra kris som jag inte kunde klara av själv. Både predikanten och tant Lisa bad högt till Jesus om hjälp för mig. Jag vet inte hur länge jag låg där hopvikt över den gamla stoppade stolen som luktade naftalin. När jag försiktigt reste mig upp på stela ben kände jag mig helt lätt inombords. Det var som en stor tegelsten hade ramlat av mig. Jag sträckte på ryggen och såg mig omkring. Nu var det bara predikanten kvar och den snälla gamla Lisa i rummet. De såg glada ut och frågade hur jag kände mig. "Tack! Det känns som om Gud förlåtit mig". En telefon ringde. Predikanten svarade och jag hörde honom säga: "Jag kommer. Har blivit försenad." Paus. "Ja, det var viktigt. Mycket viktigt!".
Tant Lisa och jag gick ut till garderoben och uppför trappan och ut på gatan. Vi var helt tysta. Ingen av oss sade något. Lisa log, räckte fram handen och önskade mig Guds välsignelse och började gå. Jag stod kvar. Jag ville gå ensam utan att prata. Efter ett par steg stannade hon och vände sig till mig och frågade: "Kommer du nästa söndag?" "Kanske", svarade jag och gick efter en stund, Torsgatan ner mot Odengatan. Det snöade lätt.
Dopdagen
En disig söndagsmorgon den 6 september 1964, 39 år gammal, döptes jag i Mälarens vatten vid det kommunala Hässelbybadet. När jag satt i bilen på väg mot dopet fylldes mitt inre av en underbar känsla av befrielse. Att få bli "begraven", att "dö" och sedan resa sig upp som en helt ny människa, utan någon synd och skuld.
Jag hade inte sökt Gud för att jag längtade till honom, utan för att han var min enda räddning. Jag plågades av feghet att jag inte kunde befria mig från den gifta kvinnan och då kom synden in så att det kändes ännu värre och det var då som jag sökte hjälp. Jag ropade ut min nöd direkt till Gud: "Befria mig!". "Känns det bra?", frågade bilföraren, en i församlingen. "Bara bra!", svarade jag. En kvinna i baksätet sa till mig att jag borde vara lycklig, som ska döpas i öppet vatten, precis som Jesus själv gjorde. Hon döptes en kall vinterdag inomhus i en liten dopgrav. "Ja det finns ju inget annat att göra, om man inte är vinterbadare", sa jag och vi skrattade. En man vid min sida i bilen, sade: "Man ska akta sig för att skjuta upp sitt dop. Det kan vara farligt. Djävulen försöker hela tiden att sätta stopp. Han vill inte förlora en enda själ". Jag kommer ihåg en grabb där dopdagen var bestämd, men den Onde viskade i hans öra: "Det är ingen brådska. Du kan vänta till nästa månad då det är varmare i vattnet!". Grabben tyckte att det var ett bra förslag för han ville helst döpas utomhus. Han gick till pastorn och sa som Djävulen sagt, att det blir varmare i vattnet nästa månad. Pastorn som var rädd för kallt vatten, det var han som skulle döpa den unge mannen, höll med – "det är nog varmare då". Men fjorton dagar innan dopdagen körde mannen ihjäl sig på motorcykel. Jag kom att tänka på mig själv. Min pastor som skulle döpa mig fick blodförgiftning strax innan. Men de bytte inte dag utan tillkallade en ersättare. Jag berättade detta i bilen och frågade rakt ut om det var den Onde som försökte hindra mig. "Ja, det är inte alls omöjligt", svarade någon. "Ja, det är jag alldeles säker på", sa bilföraren. "Något sånt skrock tror jag inte på", sa den unga flickan i bilen. Just som vi sade det, var vi framme. En ljum, lite varm vind mötte oss i Hässelby, men det var väldigt tyst. Inga glada rop och skratt hördes nerifrån Mälarviken. Badsäsongen var över.
Men det satt några människor på berget. De väntade på oss. Pastorn och jag gick in i klädhytten för att byta om. När jag kom ut stod det redan en liten sångkör på sluttningen och sjöng. Det blåste inte och vattnet nedanför låg helt stilla denna tidiga sensommardag. Två män i vita långa skjortor steg ut i vattnet. Pastorn några steg före, stannade en bit från stranden så att vattnet räckte upp till midjan. Innan jag sänktes ner frågade han mig: "Tror du på Jesus, som din personlige frälsare?". "Jaa!", svarade jag. "Jag döper dig på din egen bekännelse i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!". Döparen tog ett stadigt grepp om mig och sänkte mig ner i det ganska kalla vattnet, med mitt huvud under ytan. Han hjälpte mig upp och vi vandrade tillsammans sakta upp mot stranden.
Kören sjöng en sång som är tradition efter varje dop: "Jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå". Efter torkning och klädbyte fick jag många varma kramar. Jag fick sedan åka med pastorns bil till kyrkolokalen för att fira en syndares omvändelse med en liten fest med kaffe och tårta till Jesus ära och nya kramar. Vi sjöng några sånger ur Pilgrimstoner, som är fribaptisternas sångbok och den gamla kvinnliga organisten Elisabeth Noregård föreslog att vår predikant och ordförande skulle lägga sina händer på mitt huvud och be om Guds välsignelse. Jag tror att hon kände lite extra för mig eftersom jag var hennes söndagsskolebarn för 30 år sedan. Jag böjde knän och kände stor trygghet, den som jag saknat i så många år. På kvällen, när jag lagt mig, kom tankar på min son, som jag svikit. Min omvändelse och mitt dop tog inte bort mina skuldkänslor. Jesus hade befriat mig från skulden till Gud. Han hade förlåtit mig all min synd. Men vad skulle jag göra med sveket som fortfarande fanns kvar i mitt inre? De drabbade kommer aldrig så länge de lever kunna förlåta mig! Det var med blandade känslor som jag sent somnade den där första natten, som pånyttfödd.
Tjuvarna
På nyårsdagen 1965 blev jag högtidligt intagen i församlingen. Det var fest med predikan, sång, kaffe och tårta och varma kramar från många. Från föreståndaren Ragnar Vesterberg fick jag en tavla med ett hästhuvud, som han själv målat. Ja, dagen stämde med bibelordet i Lukas 15 där Jesus säger att det blir fest i himlen för en enda syndare som vänder om. Och detta var ju himlen, som sänktes över den lilla kyrkolokalen. Så kändes det för mig.
Av Guds Ande blir man entusiastisk. Nu ville jag att flera skulle få uppleva denna förvandling från mörker till ljus, så jag gjorde det lilla jag kunde – gick runt i gat -och gårdshuset och inbjöd grannarna till möten, hämtade barn till söndagsskolan och gick med i kören. Allt var lika roligt. Vi hade små sammankomster mitt i veckan med bön och bibelsamtal. En kväll var jag med ute på gatan och delade ut inbjudningslappar till människor vi mötte. De flesta såg likgiltiga ut. De tittade förstrött på innehållet, knycklade ihop lappen och gick vidare.
Men en kväll blev det napp på Odengatan. Vi mötte två grabbar i 30-årsåldern, som stannade och lyssnade på vår personliga inbjudan, och de följde verkligen med oss tillbaka till vår lilla sammankomst. Medan vi drack kaffe berättade de sin historia helt rakt ut. De var tjuvar, som saknade bostad. De hade varit nere på Långholmsfängelset men hade inte blivit inlåsta, trots att de var välkända gäster där. De hade ju avtjänat sina straff och blev inte insläppta för att bara sova och äta. Nu fick vi vår chans att göra något kristligt. Men vad? I den lilla kyrkan kunde de inte lämnas kvar. En av männen, den yngre, visade upp en skruvmejsel och demonstrerade hur han hur lätt som helst öppnade dörrar. Oftast sov de högst upp i en trappuppgång. Det fanns ingen anledning att tvivla på deras berättelser. De båda såg ovårdade ut och lukten underströk trovärdigheten om hemlöshet. Jag var den enda ungkarlen i vår lilla samling så jag sa till slut: "Ni kan få bo hos mig!".
Det var nog ett förhastat steg av mig, som nyfrälst utan kunskap om hur man handskas med två inbrottstjuvar i en liten etta med sovalkov och ett väldigt litet kök. Men jag tänkte inte så. Jag ville inte att två människor skulle sova i trapphuset. De blev ibland upptäckta och utkörda på gatan där det kunde snöa och vara kallt som då i februari. Jag fick ihop ett par madrasser, som de la mitt på golvet. Första natten var mina gäster dödströtta och somnade genast. De såg fromma ut. Som lamm bredvid varandra. Sedan blev det annorlunda. De sov mest på dagarna och var ute och "jobbade" på nätterna. En morgon stod en cykel i köket, som jag yrvaken höll på att ramla över när jag skulle till spisen. Jag jobbade på dagen och mötte nya upptäckter nästan varje kväll då jag kom hem. Jag tittade på väggen för att se vad klockan var, men såg ingen. En annan kväll ville jag lyssna på radion, men den var också borta. Så småningom fick jag svaret: pantbanken, snett över gatan.
Allt gick ganska bra så länge mina nattugglor var nyktra. Då gick det att prata med dem. Arne, den äldre mannen, erkände att han var narkoman och i ständigt behov av pengar. Den yngre, som hette Ernst, var vindrickare och billigare i drift. Det som var jobbigt var när de båda kom hem sent på kvällen och väckte mig för att de ville prata. Någon av dem satte sig på sängkanten och de pratade och pratade tills min väckarklocka ringde. Någon söndag följde de med mig till kyrkan. Då var de badade, rakade och luktfria. Inte någon i i kyrkan kunde ana deras liv och leverne jag fick se i vardagen. Jag vet inte hur mycket av Gudstjänsten som de förstod eller ville ta emot. Det är ju inte så svårt att förstå den enkla undervisningen om Jesus men frågan är om man är beredd att ändra sitt liv. Ingen vet vad som väntar om man inte prövar. Ingen av männen var så pratsamma som nattetid, hemma hos mig. Men det kom fram ett litet leende när flera av församlingsmedlemmarna hälsade på dem. Jag följde dem ut på gatan och in på ett fik för att vi skulle äta. Flera ville bjuda hem oss men ingen av oss kände för att tacka ja till det. Vi ville inte gå hem heller. Arne berättade om att han bodde nära kyrkan tillsammans med sin gamla mamma. Han hade haft familj och egen firma men knarket raserade hans liv. Hur det började kom han inte ihåg eller så ville han inte berätta. Ernst hade också varit gift och hade två flickor mellan 6 och 8 år. När jag frågade när han träffade flickorna senast svarade han att det var längesen. På natten efter efter kyrkbesöket var det tyst. Ingen av gubbarna gick ut. Kanske var det kylan?
Jag låg och tänkte på Ernst och hans familj. Den finns ju kvar. Skulle det inte gå att försöka lappa ihop dem igen? Kvällen därpå berättade jag om mina funderingar. "Nej", sa Ernst bestämt. "Min fru skulle aldrig ta emot mig efter allt strul!". "Men flickorna då?", sa jag. "De känner inte igen mig längre", blev svaret. Men jag var envis. "Får jag telefonnumret så ringer jag och kollar läget?". "Det lönar sig inte!", sa Ernst. "Men vill du inte träffa dina flickor?". Det blev sega förhandlingar mellan oss. Till slut sa Ernst: "Det är klart att jag vill!". Jag ringde. En flicka svarade. "Hej! Kan jag få tala med din mamma?". Det blev tyst. Jag hörde i luren att mamman frågade vem det var. Flickan frågade: "Vem ska jag hälsa ifrån?". Jag började att bli nervös. "Jo, din pappa vill komma och hälsa på", stammade jag fram. Nu blev det en längre tystnad, innan mamman kom. "Vem är det?". Jag förklarade vem jag var och hur jag träffat Ernst. "Honom vill jag inte träffa!". "Jo, men han är nykter nu. Han går i kyrkan!", sa jag. Då skrattade hon till. "Han? I kyrkan? Då har han väl blivit alldeles tokig!". Jag försökte på nytt. "Men han vill så gärna träffa flickorna! Och jag följer med". Det blev tyst i luren igen. Jag trodde hon la på luren. "Nej, det har varit så mycket strul med den mannen!", nästan skrek hon. "Så många besvikelser!". Nu hörde jag att hon talade med sin dotter. "Ja, kom då!", var hennes sista ord innan hon slängde på luren. Sagt och gjort. Det var söndag, efter dusch och rakning. En ren skjorta fick han låna. Vi sa hej till Arne som skulle hem till "morsan".
Både Ernst och jag var nervösa när vi steg på pendeltåget till Kallhäll. Vi satt tysta hela resan ända till vi skulle stiga av. Då sa Ernst: "Det kommer aldrig att gå!". Sen gick vi med darriga ben på väg till bostaden. Jag hade köpt röda nejlikor som jag räckte honom. Jag tittade nyfiket framåt. Skulle någon komma fram och möta oss? Tiden var avtalad. Plötsligt såg jag två flickor som öppnade porten och ställde sig utanför. De såg lite blyga ut, tittade på oss, som stannat upp. Så kom ögonblicket jag aldrig glömmer. Båda flickorna såg att det var pappa och ropade samtidigt: "Pappa!", medan de sprang fram med händerna upplyfta. Ernst slängde ifrån sig blommorna och tog sina döttrar, en i taget, upp i sin famn. Jag, som stod strax bakom, gick fram och plockade upp nejlikorna från marken. Då jag reste mig upp såg jag hans ansikte på nära håll och tårarna, som rann utefter kinderna. Jag kände mig tveksam och stod kvar när flickorna öppnade porten för sin pappa. Då vände sig Ernst om och sa till mig: "Kommer du med mig upp?". Jag höll mig några steg efter de andra. De bodde två trappor upp och de gick in genom dörren som de lämnade lite på glänt. Jag hörde flickornas mamma säga: "Vem är den där?". Så kom hon fram och öppnade dörren helt och såg mig stå där med fånig uppsyn. "Varför står du där? Kom in och berätta vad ni håller på med! Ta av dig jackan och sätt dig. Ni ska snart få kaffe!". Och så gick hon ut i köket och stängde dörren till rummet där jag nu satt. Ett kalt rum, med två tavlor på en vägg. En TV förstås och bordet och soffan som jag sjunkit ner i. "Du ljuger ju jämt! Hur ska jag kunna lita på dig?", hörde jag hennes högljudda röst, från köket.
Efter ett upprört samtal dem emellan, öppnades dörren och alla fyra kom in. Mamman hade blommorna i en vas i handen. Hon ställde dem i fönstret. Medan hon hämtade kaffet sa hon om blommorna: "De här har du väl stulit?". Efter den repliken satt vi tysta en stund innan jag började berätta vem jag var och hur jag hade träffat Ernst på gatan när jag delade ut inbjudan till församlingens möten. När det blev tyst igen reste jag mig och gick för att hämta ett par godispåsar i min jacka. "Ta de här och ge de till flickorna", sa jag och lämnade påsarna till Ernst. Han reste sig upp och räckte godispåsarna till de söta flickorna och de var verkligen väluppfostrade, för de reste sig och neg och sa båda i kör: "Tack, snälla pappa!". När mamman sa: "De har han väl också stulit?", reste sig Ernst, gick mot dörren, rev ner sin jacka och gick ut genom dörren som han slängde igen med en smäll. Flickorna började gråta. Jag räckte fram handen och tackade för kaffet och sa att det var tråkigt att han gick. "Jag hade så gärna önskat att ni kunde flyttat ihop igen!" "Med den karln? Aldrig i livet!". "Men, jag trodde Gud skulle förlåta det som varit och ni kunde börja om på nytt!", sa jag. "Skulle Gud förlåta? Aldrig i livet! Jag kommer aldrig att förlåta den mannen, som förstört hela mitt liv och svikit både mig och barnen! Vi har försökt så många gånger, men han har lurat mig och ljugit så många gånger. Men, det kunde ju inte du veta. Tack i alla fall för vänligheten!", sa hon och räckte fram handen. "Tack att vi fick komma!", sa jag och gick ut genom dörren med jackan i handen. På väg ner i trappan, hörde jag flickornas gråt. När jag kom ner på gatan fanns inte Ernst där.
Arne hittades död i en trappuppgång. Ernst levde på att stjäla resten av sitt liv. Trettio år efter boendet hos mig på Surbrunnsgatan hände något märkligt. Jag bodde nu i Haninge. En dag, när jag satt på buss 837 och slötittade på dem som klev på i Handen, steg det på en liten gubbe med långt skägg, precis som en tomte. Han visade upp kortet och gick sedan förbi mig. Jag såg honom i ögonen och det var då som jag spratt till. Jag kände igen den mannen, ingen tvekan. Det var Ernst. Jag fick senare veta att Handenpolisen hade mycket att göra tack vare "skägg-gubben" och att de var dötrötta på honom. Nu på sommaren snodde han solparasoller, som han tog med sig till en lämplig plats, för att sälja till personer som gick förbi. Han satte upp en skylt där det stod: "Billiga solparasoller! Passa på!". Men bara efter någon timme brukade polisen dyka upp. Jag ångrar bara en enda sak. Att jag inte tog undan pappas gamla fickur. Den hade jag tänkt att min son skulle få.
Miraklet på Täbys polishus
Jag kom till en punkt då jag för första gången sökte Guds vilja med mitt liv. Ett nytt liv som just börjat. Det gällde min framtid. Hur skulle jag få det rätta svaret? Jag hade blivit kär i en kvinna i församlingen, som var 22 år yngre och vi ville båda gifta oss med varandra. Men kvinnans mor blev förtvivlad och några (inte alla), skakade på huvudet. Det hemska var att jag, den eventuelle brudgummen, skulle fylla 50. Trots detta motstånd, då brudens mor var en viktig person och gärna ville vara med i sådana viktiga beslut, fattade jag ett djärvt beslut. Jag skulle fråga den allra högsta instansen i universum, nämligen Gud själv. Hur gjorde jag då? Jag fick veta hur det skulle gå till. "Titta på din högra hand, där har du en stor vårta!", upplevde jag hur Gud sa. Jag tittade på handen och såg att det stämde. "Be till mig, att jag tar bort den!". Jag bad en intensiv bön och gick till sängs för natten.
När jag vaknade på morgonen hade jag glömt vårtan. Jag kom ihåg den, när jag just skulle gå ut genom dörren. "Visst ja", sa jag för mig själv, "vårtan"! Jag tittade på den högra handen men var brukade den sitta? Jag glodde och glodde och vred på handen fram och tillbaks. Kan det vara möjligt? Jag slängde igen dörren med en smäll. När jag kom till jobbet gick jag in i tvättrummet och stirrade på handen. "Vad tittar du på?", sa en kompis som kom in. "På vårtan", svarade jag. "Jag ser ingen", sa han och såg med konstig blick på mig. Jag såg ingen vårta heller men orkade inte förklara. Hur säger man till en arbetskamrat att Gud tagit bort en stor vårta under loppet av en enda natt?
På kvällen kom nya funderingar. Varför var jag inte glad att Gud svarat mig? Jag skulle få gifta mig! Ändå kände jag mig så osäker. Det kan väl inte vara fel att testa en gång till? Har jag flera vårtor? Jag kom inte på något annat. Medan jag funderade kom mina ögon att fästa sig på en mindre vårta på den andra handen. Innan jag somnade bad jag en tyst bön i sängen. "Käre Gud! Förlåt mig min otro! Får jag prova en gång till?". Så somnade jag, utan något svar. Denna gång var jag ivrigare på morgonen och mindes direkt. Kikade på handen. Vårtan var borta! Men min glädje uteblev. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det snöade. "Konstigt", sa jag för mig själv. Vi var ju inne i maj månad. När jag kom ut på gatan mötte jag grannen, som hade jobbat natt och skulle hem och lägga sig. "Det snöar!", sa han innan han försvann in i porten. Jag fortsatte mot Östra station för att ta Roslagståget till Täby där jag jobbade som vaktmästare på Täby polishus. På vägen dit kom det en tanke. Om tre personer idag säger att det snöar, då är det ett klart svar från Gud att vi har hans välsignelse, funderade jag. Jag stod och väntade. Det snöade fortfarande. Hjärnan arbetade. En person hade redan sagt det. Två återstod, alltså. Tåget kom, och jag satte mig med spänning ner bland alla andra med samma mål i sikte: till jobbet! Jag såg ut genom fönstret och såg att de snöade från en mörk himmel. Måtte det komma in någon, tänkte jag när tåget stannade, som har något roligt att säga om snön. En tjock gubbe trängde undan en liten smal tant och slog sig ner mitt emot mig. Han tog av sig mössan och skakade av den mot golvet så det stänkte något vått på min hand. "Det snöar!", sa gubben urskuldande och tittade på mig. Han måste undrat varför jag sken upp med hela mitt ansikte. Jag kunde inte dölja min glädje. Flera tittade på oss och undrade säkert vad som var så roligt. Jag tog upp en näsduk och torkade av snön. Jag blundade och bad: "Tack käre Jesus! Nu är det bara en människa till!". Snart var jag framme. Jag tittade ut men blev förskräckt, det snöade inte längre! När jag steg av tåget sken solen! Mitt glada humör försvann lika fort som snöflingorna. Hela måndagen segade sig fram, som en enda stor pina. "Vill du följa med och äta?", frågade en polis. "Tack, men jag står över idag. Jag är inte hungrig!", svarade jag lite tjurigt. Vi brukade annars gå ut och äta tillsammans. "Är du sjuk?", frågade han. Utan att vänta på svar, försvann han ut genom dörren, medan jag satte mig vid ett fönster och stirrade ut. Kunde det börja snöa igen? Nej, inte från en klarblå himmel.
Både Ernst och jag var nervösa när vi steg på pendeltåget till Kallhäll. Vi satt tysta hela resan ända till vi skulle stiga av. Då sa Ernst: "Det kommer aldrig att gå!". Sen gick vi med darriga ben på väg till bostaden. Jag hade köpt röda nejlikor som jag räckte honom. Jag tittade nyfiket framåt. Skulle någon komma fram och möta oss? Tiden var avtalad. Plötsligt såg jag två flickor som öppnade porten och ställde sig utanför. De såg lite blyga ut, tittade på oss, som stannat upp. Så kom ögonblicket jag aldrig glömmer. Båda flickorna såg att det var pappa och ropade samtidigt: "Pappa!", medan de sprang fram med händerna upplyfta. Ernst slängde ifrån sig blommorna och tog sina döttrar, en i taget, upp i sin famn. Jag, som stod strax bakom, gick fram och plockade upp nejlikorna från marken. Då jag reste mig upp såg jag hans ansikte på nära håll och tårarna, som rann utefter kinderna. Jag kände mig tveksam och stod kvar när flickorna öppnade porten för sin pappa. Då vände sig Ernst om och sa till mig: "Kommer du med mig upp?". Jag höll mig några steg efter de andra. De bodde två trappor upp och de gick in genom dörren som de lämnade lite på glänt. Jag hörde flickornas mamma säga: "Vem är den där?". Så kom hon fram och öppnade dörren helt och såg mig stå där med fånig uppsyn. "Varför står du där? Kom in och berätta vad ni håller på med! Ta av dig jackan och sätt dig. Ni ska snart få kaffe!". Och så gick hon ut i köket och stängde dörren till rummet där jag nu satt. Ett kalt rum, med två tavlor på en vägg. En TV förstås och bordet och soffan som jag sjunkit ner i. "Du ljuger ju jämt! Hur ska jag kunna lita på dig?", hörde jag hennes högljudda röst, från köket.
Efter ett upprört samtal dem emellan, öppnades dörren och alla fyra kom in. Mamman hade blommorna i en vas i handen. Hon ställde dem i fönstret. Medan hon hämtade kaffet sa hon om blommorna: "De här har du väl stulit?". Efter den repliken satt vi tysta en stund innan jag började berätta vem jag var och hur jag hade träffat Ernst på gatan när jag delade ut inbjudan till församlingens möten. När det blev tyst igen reste jag mig och gick för att hämta ett par godispåsar i min jacka. "Ta de här och ge de till flickorna", sa jag och lämnade påsarna till Ernst. Han reste sig upp och räckte godispåsarna till de söta flickorna och de var verkligen väluppfostrade, för de reste sig och neg och sa båda i kör: "Tack, snälla pappa!". När mamman sa: "De har han väl också stulit?", reste sig Ernst, gick mot dörren, rev ner sin jacka och gick ut genom dörren som han slängde igen med en smäll. Flickorna började gråta. Jag räckte fram handen och tackade för kaffet och sa att det var tråkigt att han gick. "Jag hade så gärna önskat att ni kunde flyttat ihop igen!" "Med den karln? Aldrig i livet!". "Men, jag trodde Gud skulle förlåta det som varit och ni kunde börja om på nytt!", sa jag. "Skulle Gud förlåta? Aldrig i livet! Jag kommer aldrig att förlåta den mannen, som förstört hela mitt liv och svikit både mig och barnen! Vi har försökt så många gånger, men han har lurat mig och ljugit så många gånger. Men, det kunde ju inte du veta. Tack i alla fall för vänligheten!", sa hon och räckte fram handen. "Tack att vi fick komma!", sa jag och gick ut genom dörren med jackan i handen. På väg ner i trappan, hörde jag flickornas gråt. När jag kom ner på gatan fanns inte Ernst där.
Arne hittades död i en trappuppgång. Ernst levde på att stjäla resten av sitt liv. Trettio år efter boendet hos mig på Surbrunnsgatan hände något märkligt. Jag bodde nu i Haninge. En dag, när jag satt på buss 837 och slötittade på dem som klev på i Handen, steg det på en liten gubbe med långt skägg, precis som en tomte. Han visade upp kortet och gick sedan förbi mig. Jag såg honom i ögonen och det var då som jag spratt till. Jag kände igen den mannen, ingen tvekan. Det var Ernst. Jag fick senare veta att Handenpolisen hade mycket att göra tack vare "skägg-gubben" och att de var dötrötta på honom. Nu på sommaren snodde han solparasoller, som han tog med sig till en lämplig plats, för att sälja till personer som gick förbi. Han satte upp en skylt där det stod: "Billiga solparasoller! Passa på!". Men bara efter någon timme brukade polisen dyka upp. Jag ångrar bara en enda sak. Att jag inte tog undan pappas gamla fickur. Den hade jag tänkt att min son skulle få.
Miraklet på Täbys polishus
Jag kom till en punkt då jag för första gången sökte Guds vilja med mitt liv. Ett nytt liv som just börjat. Det gällde min framtid. Hur skulle jag få det rätta svaret? Jag hade blivit kär i en kvinna i församlingen, som var 22 år yngre och vi ville båda gifta oss med varandra. Men kvinnans mor blev förtvivlad och några (inte alla), skakade på huvudet. Det hemska var att jag, den eventuelle brudgummen, skulle fylla 50. Trots detta motstånd, då brudens mor var en viktig person och gärna ville vara med i sådana viktiga beslut, fattade jag ett djärvt beslut. Jag skulle fråga den allra högsta instansen i universum, nämligen Gud själv. Hur gjorde jag då? Jag fick veta hur det skulle gå till. "Titta på din högra hand, där har du en stor vårta!", upplevde jag hur Gud sa. Jag tittade på handen och såg att det stämde. "Be till mig, att jag tar bort den!". Jag bad en intensiv bön och gick till sängs för natten.
När jag vaknade på morgonen hade jag glömt vårtan. Jag kom ihåg den, när jag just skulle gå ut genom dörren. "Visst ja", sa jag för mig själv, "vårtan"! Jag tittade på den högra handen men var brukade den sitta? Jag glodde och glodde och vred på handen fram och tillbaks. Kan det vara möjligt? Jag slängde igen dörren med en smäll. När jag kom till jobbet gick jag in i tvättrummet och stirrade på handen. "Vad tittar du på?", sa en kompis som kom in. "På vårtan", svarade jag. "Jag ser ingen", sa han och såg med konstig blick på mig. Jag såg ingen vårta heller men orkade inte förklara. Hur säger man till en arbetskamrat att Gud tagit bort en stor vårta under loppet av en enda natt?
På kvällen kom nya funderingar. Varför var jag inte glad att Gud svarat mig? Jag skulle få gifta mig! Ändå kände jag mig så osäker. Det kan väl inte vara fel att testa en gång till? Har jag flera vårtor? Jag kom inte på något annat. Medan jag funderade kom mina ögon att fästa sig på en mindre vårta på den andra handen. Innan jag somnade bad jag en tyst bön i sängen. "Käre Gud! Förlåt mig min otro! Får jag prova en gång till?". Så somnade jag, utan något svar. Denna gång var jag ivrigare på morgonen och mindes direkt. Kikade på handen. Vårtan var borta! Men min glädje uteblev. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det snöade. "Konstigt", sa jag för mig själv. Vi var ju inne i maj månad. När jag kom ut på gatan mötte jag grannen, som hade jobbat natt och skulle hem och lägga sig. "Det snöar!", sa han innan han försvann in i porten. Jag fortsatte mot Östra station för att ta Roslagståget till Täby där jag jobbade som vaktmästare på Täby polishus. På vägen dit kom det en tanke. Om tre personer idag säger att det snöar, då är det ett klart svar från Gud att vi har hans välsignelse, funderade jag. Jag stod och väntade. Det snöade fortfarande. Hjärnan arbetade. En person hade redan sagt det. Två återstod, alltså. Tåget kom, och jag satte mig med spänning ner bland alla andra med samma mål i sikte: till jobbet! Jag såg ut genom fönstret och såg att de snöade från en mörk himmel. Måtte det komma in någon, tänkte jag när tåget stannade, som har något roligt att säga om snön. En tjock gubbe trängde undan en liten smal tant och slog sig ner mitt emot mig. Han tog av sig mössan och skakade av den mot golvet så det stänkte något vått på min hand. "Det snöar!", sa gubben urskuldande och tittade på mig. Han måste undrat varför jag sken upp med hela mitt ansikte. Jag kunde inte dölja min glädje. Flera tittade på oss och undrade säkert vad som var så roligt. Jag tog upp en näsduk och torkade av snön. Jag blundade och bad: "Tack käre Jesus! Nu är det bara en människa till!". Snart var jag framme. Jag tittade ut men blev förskräckt, det snöade inte längre! När jag steg av tåget sken solen! Mitt glada humör försvann lika fort som snöflingorna. Hela måndagen segade sig fram, som en enda stor pina. "Vill du följa med och äta?", frågade en polis. "Tack, men jag står över idag. Jag är inte hungrig!", svarade jag lite tjurigt. Vi brukade annars gå ut och äta tillsammans. "Är du sjuk?", frågade han. Utan att vänta på svar, försvann han ut genom dörren, medan jag satte mig vid ett fönster och stirrade ut. Kunde det börja snöa igen? Nej, inte från en klarblå himmel.
Vilken idiot jag varit som inte nöjde mig med två svar. Två vårtor hade ju försvunnit och det räckte! Det var ju tydliga under och bönesvar från Gud! Varför skulle jag förstöra för mig själv och börja tjafsa om snön i maj månad? Det vet ju alla att det vanligtvis inte snöar då! Varför måste det vara tre om allting? Det var bara mitt dumma påhitt. Gud har ju aldrig fordrat det! Det här är nog hans straff mot mig för att jag inte trodde på hans under med vårtorna, tänkte jag. En efter en kom tillbaks efter lunchen. Men ingen sa något om snön. Helt desperat frågade jag: "Snöar det?" "Är du inte klok?, tror du att det snöar i maj?", sade flera åt mig, nästan lite hånfullt. "Ja, det snöade på Östermalm i morse!". "Det var konstigt, sa en kollega och gick in på sitt kontor. Jag började känna mig sjuk och gråten var inte långt borta. Jag får nog sjukskriva mig, tänkte jag och gå hem och lägga mig och dra ett täcke över huvudet. Men jag måste försöka kämpa mig igenom eftermiddagen. Jag skulle gå in till poliskommissarien med post. Jag knackade på hans dörr och klev in. Hans fönster stod öppet och fullt av post, som låg på skrivbordet virvlade upp mot taket och singlade ner i sakta tempo, på grund av korsdraget, som blev när jag öppnade dörren. Polismannen skrattade och sa: "Det snöar!".
Det blev bröllop
Jag hade upptäckt på lördagen på bröllopsdagen att jag nog borde klippa mig. Men jag visste inte att alla frisörer var upptagna. Jag sprang runt och hamnade nere kring Stureplan och blev nervös att inte hinna bli klippt. Bruden är väl redan klädd tänkte jag medan jag öppnade dörren till ännu en salong. Den här gången sa jag att jag skulle gifta mig. Och tack och lov sa nu frisören på Riddargatan: "Ska du gifta dig kan du inte se ut sådär i håret!". Jag sjönk sakta ner på stolen, andfådd och varm. Men lycklig. Allting började i en telefonhytt på Betelseminariet, där Kerstin var elev. Dit, till Drottningholmsvägen i Bromma, hade jag ringt ett kanske inte tusen, men hundratal gånger från Surbrunnsgatan. Inget ställe passade väl bättre för en förlovning än just i denna hytt, tyckte vi båda. Jag blev till slut godkänd som måg av brudens mor och ett lyckligt bröllop skedde i Bromma gamla kyrka, som är från 1200-talet. Vigselförrättare var en kvinnlig kurskamrat till Kerstin, som hette Inger Bexelius. Efter vigseln blev det en stor och rolig fest på seminariet där min svärmor Majken Karlsson lagat all mat, bakat allt bröd inklusive bröllopstårtan och mycket mycket mer. Det var början till all kärlek hon och Sven visade oss genom de kommande åren.
Sjukdomar
Jesus har botat mig från två svåra sjukdomar. Astma och Menières sjukdom. Den senare beror på för mycket vätska i innerörat och yttrar sig i yrsel, illamående, kräkningar och diarré. Den sjukdomen var obotlig enligt öronläkaren. Men det var den inte alls. Vid en samling hemma hos oss, av troende vänner från församlingen bad Kinamissionären Asta Nilsson, som var på Sverigebesök, en enkel bön för mig att jag skulle bli frisk och efter den stunden försvann sjukdomen. Det var hemskt att få yrsel helt plötsligt. En gång, när jag var på väg till bussen vinglade jag fram till en lyktstolpe som jag grep tag i, och ropade på en passerande kvinna om hjälp att leda mig hem igen. Hon trodde naturligtvis att jag var full. Ett par, tre gånger blev jag dessutom hemskjutsad från jobbet. Astman är en längre historia. Den börjar redan i 15-årsåldern, när jag jobbade som cykelbud i en blomsterhandel, strax före jul. Det var snö och kallt. Helt utan förvarning fick jag ett anfall av andnöd. Luften tog slut. Jag minns att jag satte mig på en trappa. Jag besökte flera läkare. Alla sa likadant, att jag hade luftrörskatarr. Men det var väldigt jobbiga nätter, då jag alltid led som värst. Jag fick sitta i sängen och jag hostade och kräktes slem och hade svår andnöd. En kväll i veckan besökte jag kliniken på Sabbatsberg där flera satt på rad och väntade på sin tur. Jag fick en svavelspruta i baken med en kraftig nål som jag fick kortvarig feber av. Och så blev jag stel i benet. Sprutan hjälpte bara tillfälligt.
Så pågick det några vintrar, tills kortisonet kom och de kunde konstatera att jag led av astma, som senare blev kronisk bronkitastma och kol. På 1950-talet blev jag inlagd, först på Sabbatsberg och senare på S:t Görans sjukhus på Kungsholmen, högt upp i ett höghus. De tog tester av ett 40-tal olika ämnen där dammet gav mest utslag. Då fick jag samla upp damm hemifrån som sen sprutades in i armen, en liten dos i taget. Därför fick jag stanna i flera veckor, då jag dessutom kände mig frisk. Senare vintrar blev det andra nålar som skulle in i blodet med små doser i taget – adrelanin, bland annat. En natt kom jag in och hostade så kraftigt att det hördes in till salen där jag skulle bo några veckor. På morgonen när jag kördes in sade de övriga fem på salen att de trodde jag höll på att dö. Men redan dagen därpå kunde jag lämna sängen. Men jag måste ändå stanna kvar ett par veckor. Jag fick sprutor varje dag. Eftersom jag nu kunde andas normalt och slippa hostan blev sjukhusvistelsen en rolig semester. Det var alltid vinter och jag längtade inte ut till astmaluften. Snö och kyla satte en propp i mina luftrör. Jag kunde roa mig inomhus, bland annat med att sända ner en kär hälsning till en flicka som bodde våningen under. Jag firade ner en lapp, med ett snöre genom fönstret.
På den tiden var det noga med uppförandet av en liten patient. Läkaren, det kunde vara överläkaren, kom varje dag och gick ronden i sällskap av en eller flera sköterskor (som då hette sjuksystrar). Då önskades att alla i rummet skulle ligga eller hålla sig i närheten av sin säng. Den här dagen följde alla i salen sina rutiner utom jag, för när doktorn med team kom in genom dörren, möttes de av en ända, visserligen med byxor på, men ändå. Baken tillhörde mig, som inte hade hört de andra patienternas varningar. "Doktorn kommer!". Mina öron hängde utanför fönstret. När jag stängde fönstret och vände mig om, fick jag se teamet stå där och stirra på mig. Översköterskan blängde på mig men överläkaren skrattade.
Tack vare att kortisonet kom, förändrades tillvaron för astmasjuka. Sen behövde jag aldrig mer läggas in på sjukhus. När jag fick mina anfall av häftig andnöd, tog jag mig till närmsta vårdcentral. Jag fick alltid förtur. Jag fick en adrenalinspruta och en kopp med betrapedtabletter lösta i vatten och efter en timma var jag ute på gatan igen. Lyckan att kunna andas var lika stark varje gång. Luften kom tillbaka. Senare i livet fick jag kattallergi med samma symptom som jag fick av kylan. En dag kom vår lilla dotter hem med världens gulligaste kattunge. "Men du vet ju att jag inte tål katter", sa jag. "Men den är så söt". "Vem skall flytta – jag eller katten? Du får välja!", sa jag. "Pappa!", svarade dottern. Kort därefter hade vi bön i vår kyrka (Haninge pingstförsamling). Jag la fram mitt böneämne, som gällde min kattastma. Flera medlemmar bad. Jag gick hem. Kattungen låg i soffan, men hoppade ner och försvann när han fick se mig. Kanske tänkte han: "Oj, nu kommer han. Måste jag flytta nu?". Vi hade den söta kattungen i nitton år, tills han dog. Ja, det var verkligen ett under, eftersom jag hastigt fick ett astmaanfall med andnöd bara jag var så långt som tjugo meter från en katt. Vid ett tillfälle, när jag reste med släktingar till Gotland kunde jag inte sova inomhus, jag fick sova i bilen.
Återbesöket
1987 besökte jag barndomshuset. Det var långt innan jag bröt lårbenet och måste använda rollator. Min kompis Åke, från tonåren, följde med och tog några bilder. Vi fick stå ett bra tag utanför porten, eftersom värden hade satt in kodlås. En fru, som var på väg ut, släppte in oss. Det var en häftig känsla att komma in i den långa gången som binder samman gathus och gårdshus. Här inne lekte vi ofta sommartid, när det regnade. Vi grabbar lekte tåg och sprang utmed ränderna på kakelplattorna, medan flickorna satt på fönsterbrädorna och plockade med sina bokmärken. Ibland störde vi dem, när "tågets" konduktör ville kolla deras biljetter. Jag gick ut på min gård och stannade utanför våra två fönster på bottenplanet och såg främmande möbler därinne i "vår" lägenhet. Jag kikade in i rumsfönstret men såg ingen orgel förstås. I köket var pappas gamla gröna kökssoffa borta, som han legat i alla nätter från inflyttningen våren 1926 till hösten 1959 (utom fyra månader, då han låg på Långholmen, och några semesterveckor). Jag satte mig på soffan utanför medan Åke ville gå runt i husen och titta. Det blev tyst.
Jag blundade och lyssnade och då hörde jag musik. Tittade upp men såg ingen som spelade. Så slöt jag ögonen igen och då såg jag två spelmän, en med dragspel och en med gitarr. De spelade glada melodier. Fönster öppnades och pengar regnade ner inlindade i små bollar av tidningspapper. En gång när gårdsmusikanterna spelade, öppnades ett fönster väldigt snabbt och en gubbe från 3:e våningen skrek: "Sluta spela! Här ligger en döende man! Packa ihop och ge er av!". De försvann med dragspelet hängandes över axeln på den ena, och gitarren om halsen på den andra. Men det dröjde inte länge förrän deras musik hördes igen från gården intill. Alla ungar sprang efter dem dit. Jag väcktes upp av Åkes röst: "De bygger hissar!". Och han undrade om det fanns så mycket blommor på gården förr. "Nej", svarade jag. "Det fanns några Spireabuskar som doftade ända in i köket men de grävde portvakten upp eftersom bilarna i garaget under blev vattnade (när han spolade med slangen)".
"Kom, så går vi", sa Åke. Redan?, tänkte jag, men han hade ju aldrig bott i huset. Jag följde med och vi mötte en ung familj med barnvagn. Jag stannade till och sa något om att jag är nästan född här i huset. De båda log litegrann men verkade måttligt intresserade. Det finns i alla fall ett barn i huset, tänkte jag när vi kom ut på gatan, från den mörka gången ut i solskenet. Vi barn var lyckliga när vi var så många. "Värre att vara ensam och gammal", sa jag till Åke och berättade att det var en äldre dam som kastade sig ut från femte våningen i gathuset. Och en kamrer hängde sig på vinden. De sa att han förskingrat.
Vi gick norrut, förbi fribaptisterna, där skylten "Predikolokal" var borta, naturligtvis. Ett oläsligt namn stod på dörren. Jag blev nyfiken och greppade handtaget. Det var inte låst, så jag sa till Åke: "Jag kommer snart". Men han blev också nyfiken och gick med nedför den smala trappan. Vi möttes av en man, som vänligt lät oss se oss omkring. Det blev en chock för mig när jag upptäckte att den vackra fondmålningen var täckt av helvit färg. Lokalen såg ut att användas som fotoateljé. Jag visade Åke det inre gårdsrummet där jag böjde mina knän över en stol och blev frälst, under en doptavla som hängde på väggen. Där den gamla orgeln var, stod nu ett datorbord. Innan vi gick, berättade jag för mannen att jag gått i söndagsskola här och senare i livet blivit frälst. Han såg inte ut att lyssna, så vi tackade och gick. Ute på gatan berättade jag för Åke om den skånske resepredikanten som ringde mitt i natten och viskade med skräck i rösten: "Det ligger ett luftgevär på bordet! Får jag komma till dig?". "Självklart", svarade jag.
Vi fortsatte vår promenad förbi Tomtebogatan där vi bott båda två. Vi mindes Frälsningsarméns andra kår, hur de på sommaren marscherade på söndagskvällarna, Torsgatan ner mot S:t Eriksplan med en blåsorkester i täten. Vi ungar sprang efter till den lilla parken (som nu är borta), där andakten hölls. Längst fram, framför musikkåren, gick en storväxt portvakt från Sigtunagatan. Han hade varit alkoholist men var nu omvänd. Nu bar han den röda fanan "Blod och eld". Trummor och trumpeter ekade mellan husen. Vi gick vidare, förbi biografen Atlas på S:t Eriksgatan. Huset är detsamma men bion borta, och den lilla gubben som gick fram och tillbaks med ett plakat på magen och ett på ryggen är väl död sedan många år tillbaka. På honom kunde man läsa om veckans film och höra honom hela tiden ropa: "Bra film! Mycket bra film!". En del grabbar följde efter och ropade likadant.
Vi fortsatte uppåt och sneddade över Karlbergsvägen på väg till vår gamla folkskola in på Frejgatan, där jag helt plötsligt stannade. Åke undrade. "Jo, jag vill visa dig en lokal en bit ner, på Hälsingegatan och berätta något som jag aldrig pratat om". Efter en stund stod vi utanför en lokal med stort skyltfönster, mitt emot vår skola. Här hade pappa skomakeri. Jag pekade med handen: "Här stannade en radiobil och två poliser gick in i porten och kom ut med pappa och körde iväg med honom till polishuset. Mitt på blanka dagen. Kvar i skomakeriet stod mamma". "Varför kom polisen?", undrade Åke. "Jo, här gick några tjejer in från skolan för att skoja med honom. Mamma blev orolig och ringde polisen. Hon misstänkte att pappa ofredade flickorna. Pappa fick fyra månader på Långholmen". Pappa ljög aldrig så de trodde honom när han sa att han var oskyldig. Men jag vet att de tomma ölflaskorna i verkstaden hade varit fyllda tidigare. När pappa var nykter blev han arg på flickorna och släppte aldrig in dem, men nu är det preskriberat", sa jag. Det är över 60 år sedan. "Här på Hälsingegatan längre ner mot Vanadisplan bodde Lasse Lönndahl", sa Åke. "Jag var hemma hos honom en gång", fortsatte han. "Han bodde med sina två bröder, Olle och Pelle". Nu skulle vi egentligen fortsätta vår vandring in på Gustav Vasa folkskolas skolgård, för att uppleva våra gemensamma skolminnen men vi kände att orken tagit slut. Våra ben som sprungit så mycket på skolgården en gång i tiden var nu trötta. "Skolan tar vi en annan gång", sa Åke och jag höll med.
Det blev bröllop
Jag hade upptäckt på lördagen på bröllopsdagen att jag nog borde klippa mig. Men jag visste inte att alla frisörer var upptagna. Jag sprang runt och hamnade nere kring Stureplan och blev nervös att inte hinna bli klippt. Bruden är väl redan klädd tänkte jag medan jag öppnade dörren till ännu en salong. Den här gången sa jag att jag skulle gifta mig. Och tack och lov sa nu frisören på Riddargatan: "Ska du gifta dig kan du inte se ut sådär i håret!". Jag sjönk sakta ner på stolen, andfådd och varm. Men lycklig. Allting började i en telefonhytt på Betelseminariet, där Kerstin var elev. Dit, till Drottningholmsvägen i Bromma, hade jag ringt ett kanske inte tusen, men hundratal gånger från Surbrunnsgatan. Inget ställe passade väl bättre för en förlovning än just i denna hytt, tyckte vi båda. Jag blev till slut godkänd som måg av brudens mor och ett lyckligt bröllop skedde i Bromma gamla kyrka, som är från 1200-talet. Vigselförrättare var en kvinnlig kurskamrat till Kerstin, som hette Inger Bexelius. Efter vigseln blev det en stor och rolig fest på seminariet där min svärmor Majken Karlsson lagat all mat, bakat allt bröd inklusive bröllopstårtan och mycket mycket mer. Det var början till all kärlek hon och Sven visade oss genom de kommande åren.
Sjukdomar
Jesus har botat mig från två svåra sjukdomar. Astma och Menières sjukdom. Den senare beror på för mycket vätska i innerörat och yttrar sig i yrsel, illamående, kräkningar och diarré. Den sjukdomen var obotlig enligt öronläkaren. Men det var den inte alls. Vid en samling hemma hos oss, av troende vänner från församlingen bad Kinamissionären Asta Nilsson, som var på Sverigebesök, en enkel bön för mig att jag skulle bli frisk och efter den stunden försvann sjukdomen. Det var hemskt att få yrsel helt plötsligt. En gång, när jag var på väg till bussen vinglade jag fram till en lyktstolpe som jag grep tag i, och ropade på en passerande kvinna om hjälp att leda mig hem igen. Hon trodde naturligtvis att jag var full. Ett par, tre gånger blev jag dessutom hemskjutsad från jobbet. Astman är en längre historia. Den börjar redan i 15-årsåldern, när jag jobbade som cykelbud i en blomsterhandel, strax före jul. Det var snö och kallt. Helt utan förvarning fick jag ett anfall av andnöd. Luften tog slut. Jag minns att jag satte mig på en trappa. Jag besökte flera läkare. Alla sa likadant, att jag hade luftrörskatarr. Men det var väldigt jobbiga nätter, då jag alltid led som värst. Jag fick sitta i sängen och jag hostade och kräktes slem och hade svår andnöd. En kväll i veckan besökte jag kliniken på Sabbatsberg där flera satt på rad och väntade på sin tur. Jag fick en svavelspruta i baken med en kraftig nål som jag fick kortvarig feber av. Och så blev jag stel i benet. Sprutan hjälpte bara tillfälligt.
Så pågick det några vintrar, tills kortisonet kom och de kunde konstatera att jag led av astma, som senare blev kronisk bronkitastma och kol. På 1950-talet blev jag inlagd, först på Sabbatsberg och senare på S:t Görans sjukhus på Kungsholmen, högt upp i ett höghus. De tog tester av ett 40-tal olika ämnen där dammet gav mest utslag. Då fick jag samla upp damm hemifrån som sen sprutades in i armen, en liten dos i taget. Därför fick jag stanna i flera veckor, då jag dessutom kände mig frisk. Senare vintrar blev det andra nålar som skulle in i blodet med små doser i taget – adrelanin, bland annat. En natt kom jag in och hostade så kraftigt att det hördes in till salen där jag skulle bo några veckor. På morgonen när jag kördes in sade de övriga fem på salen att de trodde jag höll på att dö. Men redan dagen därpå kunde jag lämna sängen. Men jag måste ändå stanna kvar ett par veckor. Jag fick sprutor varje dag. Eftersom jag nu kunde andas normalt och slippa hostan blev sjukhusvistelsen en rolig semester. Det var alltid vinter och jag längtade inte ut till astmaluften. Snö och kyla satte en propp i mina luftrör. Jag kunde roa mig inomhus, bland annat med att sända ner en kär hälsning till en flicka som bodde våningen under. Jag firade ner en lapp, med ett snöre genom fönstret.
På den tiden var det noga med uppförandet av en liten patient. Läkaren, det kunde vara överläkaren, kom varje dag och gick ronden i sällskap av en eller flera sköterskor (som då hette sjuksystrar). Då önskades att alla i rummet skulle ligga eller hålla sig i närheten av sin säng. Den här dagen följde alla i salen sina rutiner utom jag, för när doktorn med team kom in genom dörren, möttes de av en ända, visserligen med byxor på, men ändå. Baken tillhörde mig, som inte hade hört de andra patienternas varningar. "Doktorn kommer!". Mina öron hängde utanför fönstret. När jag stängde fönstret och vände mig om, fick jag se teamet stå där och stirra på mig. Översköterskan blängde på mig men överläkaren skrattade.
Tack vare att kortisonet kom, förändrades tillvaron för astmasjuka. Sen behövde jag aldrig mer läggas in på sjukhus. När jag fick mina anfall av häftig andnöd, tog jag mig till närmsta vårdcentral. Jag fick alltid förtur. Jag fick en adrenalinspruta och en kopp med betrapedtabletter lösta i vatten och efter en timma var jag ute på gatan igen. Lyckan att kunna andas var lika stark varje gång. Luften kom tillbaka. Senare i livet fick jag kattallergi med samma symptom som jag fick av kylan. En dag kom vår lilla dotter hem med världens gulligaste kattunge. "Men du vet ju att jag inte tål katter", sa jag. "Men den är så söt". "Vem skall flytta – jag eller katten? Du får välja!", sa jag. "Pappa!", svarade dottern. Kort därefter hade vi bön i vår kyrka (Haninge pingstförsamling). Jag la fram mitt böneämne, som gällde min kattastma. Flera medlemmar bad. Jag gick hem. Kattungen låg i soffan, men hoppade ner och försvann när han fick se mig. Kanske tänkte han: "Oj, nu kommer han. Måste jag flytta nu?". Vi hade den söta kattungen i nitton år, tills han dog. Ja, det var verkligen ett under, eftersom jag hastigt fick ett astmaanfall med andnöd bara jag var så långt som tjugo meter från en katt. Vid ett tillfälle, när jag reste med släktingar till Gotland kunde jag inte sova inomhus, jag fick sova i bilen.
Återbesöket
1987 besökte jag barndomshuset. Det var långt innan jag bröt lårbenet och måste använda rollator. Min kompis Åke, från tonåren, följde med och tog några bilder. Vi fick stå ett bra tag utanför porten, eftersom värden hade satt in kodlås. En fru, som var på väg ut, släppte in oss. Det var en häftig känsla att komma in i den långa gången som binder samman gathus och gårdshus. Här inne lekte vi ofta sommartid, när det regnade. Vi grabbar lekte tåg och sprang utmed ränderna på kakelplattorna, medan flickorna satt på fönsterbrädorna och plockade med sina bokmärken. Ibland störde vi dem, när "tågets" konduktör ville kolla deras biljetter. Jag gick ut på min gård och stannade utanför våra två fönster på bottenplanet och såg främmande möbler därinne i "vår" lägenhet. Jag kikade in i rumsfönstret men såg ingen orgel förstås. I köket var pappas gamla gröna kökssoffa borta, som han legat i alla nätter från inflyttningen våren 1926 till hösten 1959 (utom fyra månader, då han låg på Långholmen, och några semesterveckor). Jag satte mig på soffan utanför medan Åke ville gå runt i husen och titta. Det blev tyst.
Jag blundade och lyssnade och då hörde jag musik. Tittade upp men såg ingen som spelade. Så slöt jag ögonen igen och då såg jag två spelmän, en med dragspel och en med gitarr. De spelade glada melodier. Fönster öppnades och pengar regnade ner inlindade i små bollar av tidningspapper. En gång när gårdsmusikanterna spelade, öppnades ett fönster väldigt snabbt och en gubbe från 3:e våningen skrek: "Sluta spela! Här ligger en döende man! Packa ihop och ge er av!". De försvann med dragspelet hängandes över axeln på den ena, och gitarren om halsen på den andra. Men det dröjde inte länge förrän deras musik hördes igen från gården intill. Alla ungar sprang efter dem dit. Jag väcktes upp av Åkes röst: "De bygger hissar!". Och han undrade om det fanns så mycket blommor på gården förr. "Nej", svarade jag. "Det fanns några Spireabuskar som doftade ända in i köket men de grävde portvakten upp eftersom bilarna i garaget under blev vattnade (när han spolade med slangen)".
"Kom, så går vi", sa Åke. Redan?, tänkte jag, men han hade ju aldrig bott i huset. Jag följde med och vi mötte en ung familj med barnvagn. Jag stannade till och sa något om att jag är nästan född här i huset. De båda log litegrann men verkade måttligt intresserade. Det finns i alla fall ett barn i huset, tänkte jag när vi kom ut på gatan, från den mörka gången ut i solskenet. Vi barn var lyckliga när vi var så många. "Värre att vara ensam och gammal", sa jag till Åke och berättade att det var en äldre dam som kastade sig ut från femte våningen i gathuset. Och en kamrer hängde sig på vinden. De sa att han förskingrat.
Vi gick norrut, förbi fribaptisterna, där skylten "Predikolokal" var borta, naturligtvis. Ett oläsligt namn stod på dörren. Jag blev nyfiken och greppade handtaget. Det var inte låst, så jag sa till Åke: "Jag kommer snart". Men han blev också nyfiken och gick med nedför den smala trappan. Vi möttes av en man, som vänligt lät oss se oss omkring. Det blev en chock för mig när jag upptäckte att den vackra fondmålningen var täckt av helvit färg. Lokalen såg ut att användas som fotoateljé. Jag visade Åke det inre gårdsrummet där jag böjde mina knän över en stol och blev frälst, under en doptavla som hängde på väggen. Där den gamla orgeln var, stod nu ett datorbord. Innan vi gick, berättade jag för mannen att jag gått i söndagsskola här och senare i livet blivit frälst. Han såg inte ut att lyssna, så vi tackade och gick. Ute på gatan berättade jag för Åke om den skånske resepredikanten som ringde mitt i natten och viskade med skräck i rösten: "Det ligger ett luftgevär på bordet! Får jag komma till dig?". "Självklart", svarade jag.
Vi fortsatte vår promenad förbi Tomtebogatan där vi bott båda två. Vi mindes Frälsningsarméns andra kår, hur de på sommaren marscherade på söndagskvällarna, Torsgatan ner mot S:t Eriksplan med en blåsorkester i täten. Vi ungar sprang efter till den lilla parken (som nu är borta), där andakten hölls. Längst fram, framför musikkåren, gick en storväxt portvakt från Sigtunagatan. Han hade varit alkoholist men var nu omvänd. Nu bar han den röda fanan "Blod och eld". Trummor och trumpeter ekade mellan husen. Vi gick vidare, förbi biografen Atlas på S:t Eriksgatan. Huset är detsamma men bion borta, och den lilla gubben som gick fram och tillbaks med ett plakat på magen och ett på ryggen är väl död sedan många år tillbaka. På honom kunde man läsa om veckans film och höra honom hela tiden ropa: "Bra film! Mycket bra film!". En del grabbar följde efter och ropade likadant.
Vi fortsatte uppåt och sneddade över Karlbergsvägen på väg till vår gamla folkskola in på Frejgatan, där jag helt plötsligt stannade. Åke undrade. "Jo, jag vill visa dig en lokal en bit ner, på Hälsingegatan och berätta något som jag aldrig pratat om". Efter en stund stod vi utanför en lokal med stort skyltfönster, mitt emot vår skola. Här hade pappa skomakeri. Jag pekade med handen: "Här stannade en radiobil och två poliser gick in i porten och kom ut med pappa och körde iväg med honom till polishuset. Mitt på blanka dagen. Kvar i skomakeriet stod mamma". "Varför kom polisen?", undrade Åke. "Jo, här gick några tjejer in från skolan för att skoja med honom. Mamma blev orolig och ringde polisen. Hon misstänkte att pappa ofredade flickorna. Pappa fick fyra månader på Långholmen". Pappa ljög aldrig så de trodde honom när han sa att han var oskyldig. Men jag vet att de tomma ölflaskorna i verkstaden hade varit fyllda tidigare. När pappa var nykter blev han arg på flickorna och släppte aldrig in dem, men nu är det preskriberat", sa jag. Det är över 60 år sedan. "Här på Hälsingegatan längre ner mot Vanadisplan bodde Lasse Lönndahl", sa Åke. "Jag var hemma hos honom en gång", fortsatte han. "Han bodde med sina två bröder, Olle och Pelle". Nu skulle vi egentligen fortsätta vår vandring in på Gustav Vasa folkskolas skolgård, för att uppleva våra gemensamma skolminnen men vi kände att orken tagit slut. Våra ben som sprungit så mycket på skolgården en gång i tiden var nu trötta. "Skolan tar vi en annan gång", sa Åke och jag höll med.
Vi vände och gick tillbaks Frejgatan ner mot S:t Eriksplan där vi sa hejdå och Åke försvann ner i tunnelbanan och jag fortsatte Rörstrandsgatan mot Karlbergs station. Strax utanför mötte jag den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson. Han hade kommit med tåget från norra sidan stan. Jag hade sett honom tidigare på samma plats och mött hans skarpa blick. Nu undvek jag den men vände mig om för att se på hans haltande en gång till. Det såg ut som han hade för trånga skor. Det var skönt att sätta sig på tåget hem till Jordbro. Jag satte mig vid fönstret och tittade rakt ut. Det började att regna. När jag suttit en kvart hörde jag en pojkröst som sa: "Jag vet var din pappa är!". Jag kände igen rösten och vände mig om men såg ingen tonåring bland de trötta vuxna som var på väg hem från jobbet.
Jag hade svårt att somna efter den långa dagen med upplevelser av starka minnen. Runt kvarteret Liljan som var min hembygd som tonåring hade jag nära till allt. På S:t Eriksgatan låg 17 biografer och efter att tunnelbanan byggdes kom jag snabbt ner till centrum. Jag åkte varje lördag ner till Stureplan och biografen Spegeln för att se veckans journalfilmer som kördes hela dagarna. Folk kom och gick när som helst. En tecknad film avslutade en timmes nyheter från hela världen. Det var innan tv kom med nyhetsprogram. Från Stureplan hade jag inte långt till Dramaten. Jag glömmer aldrig en kväll då jag sett en ganska grov pjäs med mycket svordomar. När jag reste mig upp upptäckte jag min gamla kristendomslärare Frida Herner sitta på bänken intill. Vi såg på varandra. "Otäck pjäs", sa jag. "Men lärorik", svarade hon. Pjäsen hette "Si iskarlen kommer", av Eugene O´Neill. Mina tonår fylldes av många besök på biografer och teatrar. Där fick jag ersättning för uteblivna äventyr i mitt eget liv. Jag var väldigt blyg för flickor, till exempel. Jag kunde stå en hel kväll utanför dansbanan på Skansen utan att våga bjuda upp. Någon gång gjorde jag det och jublade av inre lycka att jag vågade. Men det var härligt att bara stå där en varm sommarkväll och njuta av Thore Erlings dansorkester.
Innan jag somnade låg jag och lyssnade på ljud. Ljud som aldrig dör. När det är tyst dyker de upp. Mammas steg, när hon går över golvet med sin träbock. Hennes ena fot, som släpar lite efter så det blir ett hasande ljud vid varje steg. Och jag hör barndomsljuden från gården. Ropen från fönster, från mamma som vill att vi ska komma in och äta. Stegen från portvakten som jagar och ropar efter oss. Dragspelstonerna. Ljud från trehjulingar och hopprep, skratt av flickor som hoppar hage, pojkar som skriker efter bollen. Och rottingen, som slår på dammiga mattor. Tusen ljud från en gård mellan husen på en gata i Stockholm på 1930-talet. Och ljud från gatan utanför: klappret från mjölkcentralens hästar. Brandbilar, ambulanser och på söndagarna - Frälsningsarméns blåsorkester.
När pappa hade druckit några öl kunde han sätta sig vid orgeln och sjunga "Kalle Schevens vals". När Ruth och jag var små fick vi under juletid stå på varsin sida om pappa när vi sjöng: "När juldagsmorgon glimmar", till hans orgelmusik. På sommaren kunde pappa sätta sig vid orgeln helt nykter och spela och sjunga: "O, gamla stan, vad du tjusar mig med dina gränder..". Fönstret stod lite öppet så hans kraftiga röst hördes ut över gården. Jag minns att jag skämdes, om vi unga var ute då. Innan jag somnade efter dagens utflykt till "Hembygden" hörde jag kyrkklockorna från Gustav Vasa och Matteus som invaggade ljuvlig söndagsstämning. Vardagsljuden hade tystnat. Klockan var fem minuter i elva då klockorna kallade Vasastans invånare till högmässa.
Epilog
Jag är tacksam att mitt barndomshus står kvar mitt i Stockholms innerstad. Många gamla hus rivs och nya byggs upp. Nittio år har gått och jag undrar hur många som lever idag av alla vi barn som lekte på gårdarna. Kanske bara jag? Min syster Ruth Elisabeth dog 2008. Hon blev åttio år. Hon hade läshuvud och tog realen. Mina föräldrar var snälla, lågmälda och blyga. Jag hörde aldrig att de grälade. Ingen höjde rösten, jag hörde aldrig en svordom. Ruth hade bättre kontakt med pappa än vad jag hade. Han kom aldrig över att jag saknade läshuvud. Han var stolt över sin dotter. Hon blev hans tröst, som kompenserade min brist på intelligens. I hans ögon räknades jag som dum. Vi tyckte ändå om varandra vi fyra, fastän vi barn aldrig fick en kram. Jag fick bättre betyg i yrkesskolan, som jag gick på kvällarna när jag började på ASEA, om man jämför med mina usla betyg från folkskolan.
Jag kom mycket nära min mamma. Hon hade inga intelligenskrav på mig. Hennes enda krav var att vi barn skulle vara snälla. Och det betyget gav hon oss på sin dödsbädd, då hon uttryckte sin tacksamhet över sina snälla barn. Mamma Edith och pappa Karl var de mest förnöjsamma människor man kan tänka sig. De bodde i den lilla enrummaren i gårdshuset med samma möbler hela livet. Ingen köpte något nytt. Hörde aldrig mamma säga: "Jag är så trött på soffan eller kaffekopparna". Ordet "köpa" användes bara om mat och någon gång om ett nytt förkläde, som blivit utnött när hon legat och skurat golv. Kanske en blus eller kjol. Pappa köpte öl och brännvin förstås och fick kläder av de rika. Mamma tog priset i förnöjsamhet. I 30 år satt hon förlamad. Klagade aldrig på utsikten från köksfönstret, som bestod av en piskställning för dammiga mattor. Men hon satt vid fönstret och broderade dukar, löste korsord, som hon lärde sig på sjukhuset och lyssnade på radion. Men hon hade sina svåra stunder när hon på kvällen, väntade på pappa som inte kom hem. Han satt kvar i verkstaden och drack sprit. Hon hade tidvis svåra bensår. Trots detta sjöng mamma ofta när hon satt och bakade eller skurade golv.
Jag får en tanke om att ta fram skolkortet på fröken Ester Granbergs sämsta klass, mina klasskamrater. Vad ser jag? Jo, professor Sverker Bäckström som står i samma rad som sångerskan Caroline Sundström Christensen som började sin karriär vid balettskolan på Kungliga Operan. Hon blev känd när hon blev frälst och lämnade världens tiljor för den andliga estraden. Hon blev anställd som solosångerska av Lewi Pethrus i Filadelfiakyrkan. Jag känner igen Rune Ödlund som tog realen, någon ingenjör, ett par företagsledare. Men, dessa var väl inga fårskallar? Det måste väl vara vi övriga?!
En solig och varm söndag i Augusti 2015 besökte vi Bromma kyrka för att fira vår 40-åriga bröllopsdag. Vi kom i god tid före Gudstjänsten så jag hälsade på den trevliga prästen, Anna Johansson och berättade för henne att det just idag är 40 år sedan Kerstin och jag vigdes i denna kyrka. Överraskningen och glädjen blev stor när prästen gratulerade oss från predikstolen och berättade för församlingen om orsaken till vårt besök. De som satt framför oss vände nyfiket på sina huvuden och log. Efter Gudstjänsten sa en del "grattis". Extra högtidlig var nattvarden som gjorde vårt jubileumsbesök meningsfullt med Guds närvaro.
Solen värmde skönt när vi kom ut från det svala kyrkorummet. Vi satte oss på en soffa som stod i solen och tittade på kyrkobesökarna. Några vinkade åt oss. När prästen kom förbi passade jag på att tacka henne för hennes vänlighet att uppmärksamma oss på vår högtidsdag. "Självklart", svarade hon med ett leende. "Det var bara roligt". Kerstin reste sig för att gå och läsa på gravstenarna. Under tiden tackade jag Gud. Det blev så tyst sedan vaktmästaren stängt kyrkporten och alla gått därifrån. En fiskmås flög över mitt huvud och skrek medan han flög in över gravarna. Det lät som han ropade sorgset och vemodigt att livet är kort.
"Stadigt förbidade jag Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa. Han gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud". (Psalm 40:1-4).
"Ja, då vet vi det!", sa fru Åberg.
Jag hade svårt att somna efter den långa dagen med upplevelser av starka minnen. Runt kvarteret Liljan som var min hembygd som tonåring hade jag nära till allt. På S:t Eriksgatan låg 17 biografer och efter att tunnelbanan byggdes kom jag snabbt ner till centrum. Jag åkte varje lördag ner till Stureplan och biografen Spegeln för att se veckans journalfilmer som kördes hela dagarna. Folk kom och gick när som helst. En tecknad film avslutade en timmes nyheter från hela världen. Det var innan tv kom med nyhetsprogram. Från Stureplan hade jag inte långt till Dramaten. Jag glömmer aldrig en kväll då jag sett en ganska grov pjäs med mycket svordomar. När jag reste mig upp upptäckte jag min gamla kristendomslärare Frida Herner sitta på bänken intill. Vi såg på varandra. "Otäck pjäs", sa jag. "Men lärorik", svarade hon. Pjäsen hette "Si iskarlen kommer", av Eugene O´Neill. Mina tonår fylldes av många besök på biografer och teatrar. Där fick jag ersättning för uteblivna äventyr i mitt eget liv. Jag var väldigt blyg för flickor, till exempel. Jag kunde stå en hel kväll utanför dansbanan på Skansen utan att våga bjuda upp. Någon gång gjorde jag det och jublade av inre lycka att jag vågade. Men det var härligt att bara stå där en varm sommarkväll och njuta av Thore Erlings dansorkester.
Innan jag somnade låg jag och lyssnade på ljud. Ljud som aldrig dör. När det är tyst dyker de upp. Mammas steg, när hon går över golvet med sin träbock. Hennes ena fot, som släpar lite efter så det blir ett hasande ljud vid varje steg. Och jag hör barndomsljuden från gården. Ropen från fönster, från mamma som vill att vi ska komma in och äta. Stegen från portvakten som jagar och ropar efter oss. Dragspelstonerna. Ljud från trehjulingar och hopprep, skratt av flickor som hoppar hage, pojkar som skriker efter bollen. Och rottingen, som slår på dammiga mattor. Tusen ljud från en gård mellan husen på en gata i Stockholm på 1930-talet. Och ljud från gatan utanför: klappret från mjölkcentralens hästar. Brandbilar, ambulanser och på söndagarna - Frälsningsarméns blåsorkester.
När pappa hade druckit några öl kunde han sätta sig vid orgeln och sjunga "Kalle Schevens vals". När Ruth och jag var små fick vi under juletid stå på varsin sida om pappa när vi sjöng: "När juldagsmorgon glimmar", till hans orgelmusik. På sommaren kunde pappa sätta sig vid orgeln helt nykter och spela och sjunga: "O, gamla stan, vad du tjusar mig med dina gränder..". Fönstret stod lite öppet så hans kraftiga röst hördes ut över gården. Jag minns att jag skämdes, om vi unga var ute då. Innan jag somnade efter dagens utflykt till "Hembygden" hörde jag kyrkklockorna från Gustav Vasa och Matteus som invaggade ljuvlig söndagsstämning. Vardagsljuden hade tystnat. Klockan var fem minuter i elva då klockorna kallade Vasastans invånare till högmässa.
Epilog
Jag är tacksam att mitt barndomshus står kvar mitt i Stockholms innerstad. Många gamla hus rivs och nya byggs upp. Nittio år har gått och jag undrar hur många som lever idag av alla vi barn som lekte på gårdarna. Kanske bara jag? Min syster Ruth Elisabeth dog 2008. Hon blev åttio år. Hon hade läshuvud och tog realen. Mina föräldrar var snälla, lågmälda och blyga. Jag hörde aldrig att de grälade. Ingen höjde rösten, jag hörde aldrig en svordom. Ruth hade bättre kontakt med pappa än vad jag hade. Han kom aldrig över att jag saknade läshuvud. Han var stolt över sin dotter. Hon blev hans tröst, som kompenserade min brist på intelligens. I hans ögon räknades jag som dum. Vi tyckte ändå om varandra vi fyra, fastän vi barn aldrig fick en kram. Jag fick bättre betyg i yrkesskolan, som jag gick på kvällarna när jag började på ASEA, om man jämför med mina usla betyg från folkskolan.
Jag kom mycket nära min mamma. Hon hade inga intelligenskrav på mig. Hennes enda krav var att vi barn skulle vara snälla. Och det betyget gav hon oss på sin dödsbädd, då hon uttryckte sin tacksamhet över sina snälla barn. Mamma Edith och pappa Karl var de mest förnöjsamma människor man kan tänka sig. De bodde i den lilla enrummaren i gårdshuset med samma möbler hela livet. Ingen köpte något nytt. Hörde aldrig mamma säga: "Jag är så trött på soffan eller kaffekopparna". Ordet "köpa" användes bara om mat och någon gång om ett nytt förkläde, som blivit utnött när hon legat och skurat golv. Kanske en blus eller kjol. Pappa köpte öl och brännvin förstås och fick kläder av de rika. Mamma tog priset i förnöjsamhet. I 30 år satt hon förlamad. Klagade aldrig på utsikten från köksfönstret, som bestod av en piskställning för dammiga mattor. Men hon satt vid fönstret och broderade dukar, löste korsord, som hon lärde sig på sjukhuset och lyssnade på radion. Men hon hade sina svåra stunder när hon på kvällen, väntade på pappa som inte kom hem. Han satt kvar i verkstaden och drack sprit. Hon hade tidvis svåra bensår. Trots detta sjöng mamma ofta när hon satt och bakade eller skurade golv.
Jag får en tanke om att ta fram skolkortet på fröken Ester Granbergs sämsta klass, mina klasskamrater. Vad ser jag? Jo, professor Sverker Bäckström som står i samma rad som sångerskan Caroline Sundström Christensen som började sin karriär vid balettskolan på Kungliga Operan. Hon blev känd när hon blev frälst och lämnade världens tiljor för den andliga estraden. Hon blev anställd som solosångerska av Lewi Pethrus i Filadelfiakyrkan. Jag känner igen Rune Ödlund som tog realen, någon ingenjör, ett par företagsledare. Men, dessa var väl inga fårskallar? Det måste väl vara vi övriga?!
En solig och varm söndag i Augusti 2015 besökte vi Bromma kyrka för att fira vår 40-åriga bröllopsdag. Vi kom i god tid före Gudstjänsten så jag hälsade på den trevliga prästen, Anna Johansson och berättade för henne att det just idag är 40 år sedan Kerstin och jag vigdes i denna kyrka. Överraskningen och glädjen blev stor när prästen gratulerade oss från predikstolen och berättade för församlingen om orsaken till vårt besök. De som satt framför oss vände nyfiket på sina huvuden och log. Efter Gudstjänsten sa en del "grattis". Extra högtidlig var nattvarden som gjorde vårt jubileumsbesök meningsfullt med Guds närvaro.
Solen värmde skönt när vi kom ut från det svala kyrkorummet. Vi satte oss på en soffa som stod i solen och tittade på kyrkobesökarna. Några vinkade åt oss. När prästen kom förbi passade jag på att tacka henne för hennes vänlighet att uppmärksamma oss på vår högtidsdag. "Självklart", svarade hon med ett leende. "Det var bara roligt". Kerstin reste sig för att gå och läsa på gravstenarna. Under tiden tackade jag Gud. Det blev så tyst sedan vaktmästaren stängt kyrkporten och alla gått därifrån. En fiskmås flög över mitt huvud och skrek medan han flög in över gravarna. Det lät som han ropade sorgset och vemodigt att livet är kort.
"Stadigt förbidade jag Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa. Han gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud". (Psalm 40:1-4).
"Ja, då vet vi det!", sa fru Åberg.
 |
| Jag |
 |
| Jag och min syster |
 |
| Mina föräldrar |
 |
| Hela familjen på kondis "Mor på Höjden" |
 |
| Min far Karl utanför sitt skomakeri |
 |
| Huset där jag växte upp, på Torsgatan 42 |
 |
| Återbesök |
